Shout Out Louds
Emmabodafestivalen, 24/7-2013

När jag såg Shout Out Louds på Hultsfredsfestivalen i år blev jag förvånad och besviken över hur ett så pass etablerat liveband som Shout Out Louds, med medlemmar som spelat med Laakso och i Serenades kunde vara så otroligt nervösa och ovana live. Tekniken bakom musiken var oklanderlig, men det var något som saknades. På Emmaboda är det helt annorlunda. Kanske är det något med publiken, med värmen eller att de råkat andas in ett moln av rök från något av de otaliga tälten på campingen. Oavsett vad, så är det säkrare.

Tekniken bakom instrumenten är fortfarande oklanderlig men den här gången är det någonting med allas närvaro på scen som gör det speciellt. Den klara allsången redan i början av Impossible verkar sporra dem ännu mer, Adam Olenius sjunger ”Varför känns allt varför känns allt varför känns allt så omöjligt” i slutet och skörheten i hans röst visar att han menar vartenda ord i Impossible och resten av vad de spelar. Det är så långt ifrån tillgjort att vartenda ett av de orden känns. Jag vet inte om det beror på att publiken generellt är snäppet fullare och mer lättflirtad här än på de flesta ställen, men publikkontakten är utan tvekan en grad högre än standard och responsen de får är stor. De pratar med oss, berömmer oss, uppmärksammar oss och får oss att glömma att vi dansar i nästan outhärdliga 30 graders värme. Det märks verkligen hur pass tighta de är live, inte ett enda ackord eller trumslag slår fel.

Egentligen är det inte speciellt mycket originellt med deras spelning. De betar igenom hitlåtarna och spelar utan fel utan att egentligen bidra med någonting extremt speciellt, men det är någonting med stämningen i publiken som genomsyrar hela spelningen. Emmaboda är Shout Out Louds ställe att vara på. Scenstorleken och avståndet från scenen på Ängen gör dem verkligen rättvisa, de är så pass nära publiken att vi nästan kan känna deras puls. Det är lite så det känns. Pulserande, kokande och rakt igenom genuint.

Föga förvånande avslutar de med Tonight I Have To Leave It och föga förvånande sänks Olenius ner i publiken, men det känns inte slentrianmässigt. Det här är äkta. Och deras leenden när de går av scenen och våra leenden när vi går från Ängen är äkta. Oavsett om det inte är något jag kommer minnas i resten av mitt liv så fick de mig att i en timme glömma bort allt jag egentligen borde tänka på och det är väl egentligen allt man vill ha ut av en spelning.

Foto: Magnus Olsson