Shout Out Louds norska kusiner fångar alla
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Team Me

Pstereo

Betyg: 7/10

Norge är så mycket mer än lax, skidåkning och black metal. Även om det är så lätt att se konturerna av bara svart och vitt. Precis som med grannlandet Finland generaliserar vi allt som oftast att allt vårt grannland i öster spottar ur sig är någon form av monsterrock. Det är inte enbart på senare år som dessa länder har börjat briljera bortom de ramar vi älskar att placera dem i. Kanske handlar det om vår egen stolthet, om den svenska popscenen, som gör det svårt att öppna upp för våra grannar? Eller är det dålig PR? Något fuffens är det, i båda dessa länder ser vi tydligt hur våra inhemska stjärnor erövrar främmande mark, medan deras bleknar på scener ingen bryr sig om när de gästar oss.

Sextetten från Elverum i Norge, Team Me, gästar Pstereo för tredje gången. För varje år som gått har de klättrat en scen. Nu finns det bara en kvar. Och jag är nästan övertygad om att de kommer kröna det här som Team Me och Pstereo har byggt upp med en spelning på festivalens största scen redan nästa år. Och det märks, både hos bandet och publiken, att det ligger något i luften. Uppslutningen är enorm. Vilket vi även sett utomlands. Såväl Roskilde som europeiska festivaler har lockat med något utav Norges för närvarande bästa indiepop. Frågan är när Sverige tar klivet?

2011 släpptes hyllade EP:n Team Me EP. Där såddes fröet på det här projektet som just nu blommar för fullt. Stora ballonger pryder scenen som sedan kastas ut i publikhavet. Det är billigt, men jävligt effektfullt. Och på något sätt är det i samklang med deras catchiga popbryggor. Fyllda med kärlek, bygger de något den norska musikscenen saknat på sistone. Och det är inte mycket att snacka om. Shout Out Louds norska kusiner håller ett stadigt grepp om hela Trondheim i sommarflörtiga Dear Sister. Lättfotade som vi är, faller vi direkt. Landar gör vi ett poplandskap som rusar och får våra hjärtan att slå ett extra slag.

Men samtidigt som de briljerar med catchig indiepop låter de övergångerna landa i postrocks-liknande moln. Instrumentala partier som enbart Oceansize skulle kunna måla upp drar upp framför öronen. Oväntat, men samtidigt ett bevis på att man inte är vilket band som helst. De har musikerna kan onekligen sin sak, men frågan är om man vinner så mycket på det när alla väntar på en Ramlar a’ la Håkan Hellström?

Foto: Magnus Olsson