Bananpiren

Shout Out Louds
Way Out West, 12/8 – 2017

Publicerad: 14 augusti 2017 av John Jonsén

7

Precis innan Shout Out Louds ska framföra den några veckor gamla singeln Jumbo Jet, säger Adam Olenius med förvåning i rösten att ”det är fler människor här inne än som följer oss på Instagram!”. För ett så pass väletablerat popband, som dessutom spelar på Way Out West för tredje gången i sin karriär, borde inte folksamlingen inne på Magasin 105 vara något extraordinärt. Gissningsvis rotar sig det i att bandet på senare år fått bemöta blandade reaktioner på både album och konserter – något som de själva med all chans har känt av. Som en gåva från ovan har de fått en möjlighet att rättfärdiga sig när regnet har slutat lagom till att Bananpiren öppnar grindarna, och området börjar direkt svämma över med danssugna fötter. En perfekt chans för Shout Out Louds att vända ett nytt blad.

Det dröjer inte länge innan hela publiken har hamnat i total allsångspsykos till Impossible, vars framförande sprudlar av liv och glädje. Klassiker som The Comeback varvas med material från kommande albumet Ease My Mind i hopp om att övertyga sin relevans, och mer än ofta går uppdraget igenom. Den redan utgivna Oh Oh lyckas packa en enorm mängd sockersöta körstämmor och Porcelain hittar en smått nyfunnen sida av bandet som känns både antemisk och stilfullt melankolisk. Variationen uppskattas – och blir märkbart välbehövlig under Walls och Walking in Your Footsteps när bandet börjar trilla in i en monotoni av stereotypiska låtstrukturer och viss förutsägbarhet. Även om den påtagliga charmen från Shout Out Louds är solklar blir det medelmåttiga materialet för sötsliskigt under vissa stunder.

  • Lyckligtvis kan bandet snabbt vända på situationen och river av guldkornet Fall Hard – en av Shout Out Louds mest kreativa stunder. Idén att föra samman kompromisslös popenergi med mathrock-element mer besläktade med band som Tubelord och tidiga Foals är nervkittlande i sig själv, men i livetappning känns den lika fullfjädrad som lekfull. Fastän de snart släpper album nummer fem får de tidsbeprövade Please Please Please och Tonight I Have to Leave It bära vidare traditionen att avsluta bandets spelningar. Det bemöts med glädjerop ända från slutet av lokalen – och med all rätt. Under det enorma kalaset till outro brer Olenius på lite extra karisma och hoppar ner i publiken i sedvanlig ordning, men när han återvänder till scenen finns ett leende på hans läppar som talar för att detta inte var vilken kväll som helst.

    I förväg fanns det ärligt talat en misstanke om att Shout Out Louds inte hade vad som krävdes för att hålla igång en festivaltärd publik klockan tre på natten. De hade kunnat krocka med någonting ännu mer fatalt än Mwuana eller fått möta en folkskara som blivit för leriga och dyngsura för att orka bry sig – i stället blev de en oväntad energiboost och gav festivalen en chans att dansa ända in i det sista. Med ett smakprov som detta har Shout Out Louds bevisat att de kan klättra tillbaka upp till indietoppen de en gång bestigit.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 655 [name] => Shout Out Louds [slug] => shout-out-louds [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 656 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 22 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 482 [filter] => raw ) )