Ända sedan Show Me the Body gav ut mixtapet Corpus I så har de försökt radera alla riktlinjer och regelverk för vad ett band ska vara. Målet verkar vara att skapa någonting så inkluderande som möjligt, både gällande besöksklimatet på sina spelningar, men även musikaliskt. De strävar nämligen efter att alla personer oavsett kön, bakgrund och genrepreferens ska känna sig hemma på bandets spelningar, och mer än ofta berättar de om den påverkan som exempelvis trans-rave-scenen i Brooklyn har på dem, även om de musikaliskt befinner sig långt ifrån någonting raveanpassat. Frontpersonen Julian Cashwan Pratt har under Show Me the Bodys diskografi växlat mellan att rappa över en djävulskt nedstämd bas och att spela sönderdistad banjo, medan resten av bandet spelar sin tappning av östkust-hardcore. Det är onekligen ett okontrollerat kaos.
Även på Dog Whistle är kaoset lika framfusigt som en otyglad orkan. Däremot hörs det redan på det riff-laddade öppningsspåret Camp Orchestra att trion försöker hitta sina punk- och metalrötter (det är trots allt svårt att veta vilket av dem eftersom riffen spelas på en banjo), samtidigt som de tagit med sig experimentationsviljan från Corpus I. Kombinationen av dessa viljor för med sig både genialitet och växtvärk. Ena stunden verkar de vilja bygga någonting dystopiskt och atmosfäriskt, medan under den andra så vill de plötsligt explodera i mosh-partier och breakdowns. Det är inget fel på hur bandet skriver bådadera, men bristen på röda trådar i låtar som Drought och Arcanum håller tillbaka dem med tanke på hur underbart eggande det är när låtarna faktiskt når sina toppar efter att ha tagit sig igenom dalarna.
Visserligen lyser de tydliga låtdispositionerna med sin frånvaro, men när de lyckas hålla fokus så skapar Show Me the Body sitt starkaste material hittills. Madonna Rocket lyckas förmedla det positiva budskapet kring deras livespelningar (“When I meet someone that’s good / I want to die with them / […] / All I have is family / I will die with them”) över ett blästrande hardcore-trumkomp som aldrig ger vika. När de avskalade partierna tillägnas hela spår, som under den polyrytmrika Not for Love, så skiner även den sidan av Show Me the Body igenom.
Det vore egentligen inkonsekvent av dem att släppa ett album som de såg som ett epos, eller ett välgrundat mästerverk. Att Dog Whistle har sina skavanker är en del av Show Me the Bodys flera stadier av metamorfos, men viljan att experimentera och slutprodukten av det är vad som genomsyrar albumet mest av allt. Hela bandets väsen är ett dynamiskt manifest, ett kollektiv utan synbart mål, och det är vad skivan representerar. Det är ett medel för att de ska få fortsätta leva vidare, växa och ta sina omtalade livespelningar långt bortom Brooklyn. För det syftet kommer Dog Whistle att duga mer än tillräckligt väl.