Shura lever i en egen värld, ett eget universum, eller ”Shuniverse”, som hon kallar det på sin hemsida. Ett gränsland, ett limbo mellan barndom och vuxenliv – i What Happened to Us? sammanfattat i sommarens kanske mest välformulerade textrad: ”I’m no child / But I don’t feel grown up”. Hon trampar runt i detta mellanrum likt en landsförvisad, en utomjording i exil. Musiken blir rymdfarkosten. Precis som Shura själv sjuder den av dualism – det är drömmig 80-talsdoftande surfpop, med smak av både tidig Madonna och modern samplingsbaserad hiphop. Gammalt och nytt kolliderar med förvånansvärd precision.
Mest handlar Nothing’s Real om kärlek. Nästan varje låt innehåller ett ”you”, en namnlös besjungen älskarinna, antingen sörjd eller bortrationaliserad. Shura har inte för avsikt att vara politisk med sin sexuella läggning – ”I was never, ever interested in hiding my sexuality. I don’t feel like I’m being political just by being myself”, har hon sagt till Noisey – och Nothing’s Real blir aldrig ett aktivt ställningstagande. Snarare tvärt om: kärleken i Shuras låtar är anonym, könlös och omöjlig att identifiera som homosexuell. Däri ligger protesten, tyst och outtalad. Till skillnad från exempelvis Silvana Imam använder Shura inte sin homosexualitet som ett verktyg för effekt. Hon behandlar sin läggning exakt så som majoriteten av heterosexuella kreatörer gör: med likgiltighet. Resultatet blir därför att man ganska snart tröttnar på det eviga snacket om partners, ex och one night stands. Politiken hade varit ett medel för variation, på samma sätt som Adeles album hade blivit betydligt intressantare om hon hade blandat ut kärlekstexterna med lite miljöaktivistisk propaganda. Med det sagt är det fortfarande en handfull eminenta kärlekslåtar Shura bjuder oss på. Kidz ’n’ Stuff prickar bullseye med ”How can I not be / Everything that you need?”, medan White Light träffsäkert beskriver oviljan att lämna klubben och kvällens ragg för en tom säng.
Just White Light förtjänar att uppmärksammas ytterligare. Efter att sagda klubbhångel har ebbat ut i tystnad dyker en röstinspelning upp, likt de som tidigare hörts i (i) och (ii). Denna gång agerar rösterna, tillhörande Shuras mamma och pappa, bakgrundsspår till en mycket kort och finstämd pianoballad om trasig barndom och obefintlig moderskärlek. Det är vackert. Den svärta som tidigare bara skymtats på Make It Up tillåts breda ut sig och Nothing’s Real får plötsligt lite välbehövd tyngd.
Shuras debutalbum är ett epos över alienation och vuxenblivande, över den lite motstridiga symbiosen mellan god självkänsla och fullständig insikt kring att de flesta nog tycker att man är konstig. Vi hör barnröster, UFO:n och discofunk, får inblick i ett musikaliskt Narnia, ett av garderobsdörrar en gång avskärmat universum där Boney M. minglar med Jay Z och där Madonna är monark. En plats där Shura är en alien som har hittat hem.