Sigur Rós
Baltiska hallen, 27/11-2013

I väntan på att Sigur Rós ska äntra scenen spelas ett stycke ambientmusik – men inte av den typ som bandet själva skapat på till exempel Valtari och den mörkare Von. Det är William Basinskis fyrtio minuter långa d|p 6 som kommer ur högtalarna, hämtad från hans loopserie The Disintegration Loops. Den New York-baserade avantgarde-kompositören bestämde sig en dag för att överföra sina 20 år gamla kassettloopar till digital form men när magnetbandet under processen gick sönder började tonerna långsamt förändras – utplånas. För varje loop blev musiken lite mer förvrängd. Projektet avslutades morgonen den 11 september 2001, då flygplanen slog in i World Trade Center. Basinski gick upp på sitt lägenhetstak, filmade den sista timmen av dagsljus med rök som tornade upp sig mot himlen, och använde det som video till det långa inledande spåret. Hans ljud, som mer än mycket annat fångade livets oundvikliga utveckling, fick en ofrivillig men passande kontext att bo i.

Med Sigur Rós är det lite annorlunda, även om deras musik rymmer lika mycket sorg och uppgivenhet som Basinskis. Människor som går ifrån deras konserter tenderar att gå därifrån med hopp, lycka eller beslutsamhet i kroppen. ”Afterwards I felt like I wanted to hug everybody in the hall and like I could outrun a train”, skriver Erik om gårdagens konsert i Malmö på islänningarnas hemsida. Jag är likadan. Jónsi, Georg, Orri och den avhoppande Kjartans låtar i livetappning är numera förväntade att vara livshöjdpunkter med utropstecken! Och de levererar, alltid!

På Kveikur-turnén har Sigur Rós visuella element tagit nya steg. Under Yfirborð och Vaka står trion tillsammans med ytterligare sju eller åtta musiker bakom en duk där mönster växer, sjunker ihop och fortplantar sig likt bakterier sedda ur ett förstoringsglas. Sedan dundrar Brennisteinn igång, duken faller, en grön laser sträcker sig över golvet och skärmen bakom musikerna tar så småningom över: musikvideor från Glósoli och Svefn-g-englar, det gröndimmiga Valtari-temat under Varúð och lekfulla, studsande prickar och färgexplosioner under Hoppípolla och Með Blóðnasir.

Det sägs att ska man någon gång se Sigur Rós är det under den här turnén. Deras liveshow har konstruerats till en naturkraft och det är knappast en tillfällighet att låtarna på Kveikur översätts till saker som isberg, svavel och storm. I Malmö blir den genomtrista handbollsarenan Baltiska hallen framför allt ett fäste för andra sorters krafter. Mänskliga. I Festival drar Jónsi i traditionell ordning ner stora bifall med sin overkligt långt hållna ton men lika häftigt är det att uppleva flera tusen människor vänta på att en nål ska falla – eller att en sträng ska ljuda – under fem, sex sekunder. Samma sak sker när slutet kommer i Brennisteinn – en oerhörd vördnad och respekt uppstår när publiken inte är helt säkra på om låten är över eller inte och därmed är tyst i en evighet innan händer börjar mötas.

De ständigt föränderliga bilderna är en del i det pussel som gör Sigur Rós så makalöst sevärda just nu men de är också det som gör dem mer låsta än någonsin i deras karriär. Med en så in i detalj regisserad konsert finns få utrymmen att byta ut låtar eller genomföra något infall. Vid vissa tillfällen under turnén har trion kastat in Olsen Olsen, E-Bow eller den sällsynta Ágætis Byrjun men oftast är kvällarna ett streck draget med linjal. Det är annorlunda nu jämfört med för fem år sedan, då Sigur Rós spelade på Way Out West. Det var en turné där de den ena kvällen kunde framföra Hljómalind och Góðan Daginn för att nästa dag byta ut dem mot Gong, Andvari och Hafsól. Till exempel.

Kvar från deras gamla album finns i synnerhet de låtar som tar i mest – Sæglópur, Varúð, Popplagið, Glósóli – för att passa in i en smått crescendostinn uppvisning. Dynamik förloras, akustiska och än mer finstämda delar av den mångfacetterade helhet som är Sigur Rós går förlorade. Den här anpassningen var också en av anledningarna till att Kjartan lämnade bandet. Han gillade inte utvecklingen, hur turnerandet allt oftare verkade prioriteras framför det kreativa skapandet.

I en recension av William Basinskis The Disintegration Loops beskriver musikjournalisten Mark Richardson i sista stycket en spårvagnsfärd på morgonen till jobbet, där han lyssnar på ett av styckena. Ju mer det ramlar sönder och ju mer tystnaden tar över, ju mer börjar han höra och se saker och människor omkring sig. I nuläget är det det den känslan jag mest tar med mig från Sigur Rós konserter: den kollektiva tystnaden, det kollektiva gensvaret – den gemensamma förtrollning som vibrerar genom luften.

Att de alltid applåderar sin publik efteråt är inte alls konstigt. Den är ett absolut resultat av deras egna musik.