Inför sin sjunde fullängdare har Sigur Rós genomgått en monumental förändring, förmodligen den största i bandets historia. Nyheten att Kjartan Sveinsson, bandets pianist sedan starten, valt att lämna bandet av personliga skäl offentliggjordes i förbifarten, som ett oföränderligt faktum. Därmed föll den föreställning som gjorde Valtari till ett av fjolårets bästa album likt ett korthus inför uppföljaren: Sigur Rós som en stabil, oskiljbar enhet. Islänningarna har byggt många – kanske till och med majoriteten – av sina verk kring Sveinssons lugna, djupt emotionella fingerspel. På ( ) vävde han melodierna i både Samskeyti och Vaka med ojämförbar inlevelse, han skapade den omisskännliga, reverbdränkta ton som inleder och ger Svefn-G-Englar sin själ och han låg dessutom bakom ackordföljden i det närmaste bandet kommit en kommersiell hit: Hoppípolla. Kjartan Sveinsson var utan tvivel bärande för den svävande, andliga atmosfär som gett Sigur Rós sin aura av mystik. De är ett annat band utan honom, och på Kveikur letar de efter den nya identitet som, ofrånkomligen, måste byggas utan hans klaviatur som stöttepelare. Det är ljudet av ett band som kommit ur en kris, lämnat den bakom sig och börjat bygga framtiden utan en viktig person bland dem.
Sigur Rós lyckas trovärdigt göra Kveikur till produkten av ett annat band, utan att för den sakens skull förlora sig själva. Albumet är visserligen inte lika ständigt intensivt som deras magnum opus Ágaetis Byrjun eller lika sömlöst högkvalitativt som Takk…, men i sin helhet vittnar det om en fascinerande utveckling. Öppningsspåret Brennisteinn slår ned likt en meteorit. Med tung, distad basgång och extremt hängigt trumkomp – lagt med fingertoppskänsla precis i det rätta tempot mellan för långsamt och för snabbt, likt Led Zeppelins When the Levee Breaks – presenteras en aldrig tidigare skådad sida av Sigur Rós. Det är tyngre och mer aggressivt än något bandet tidigare gjort i sin snart nittonåriga karriär. Titelspåret är en lika stark låt på samma tema, med en bas-slide som bevisar att det inte bara är Jónsi som utvidgar ramarna för vad ett instrument kan vara – Georg Hólm är lika central för bandet nu som när han lät en stråke studsa lätt mot strängarna i introt till Hafsól 2007.
Förutom ett mycket tyngre sound fortsätter Sigur Rós även att experimentera med popstrukturer, här betydligt mer lyckat än på Með suð í eyrum við spilum endalaust, bandets till dags dato svagaste album. De nio spåren på Kveikur klockar ofta in under fem minuter, har tydliga verser och refränger men rymmer ändå flera varierade passager. Crescendona är färre, även om klimax i briljanta Rafstraumur är ett starkt substitut. Ísjaki är svävande feel-good, och lyfter med en refräng som man, ja, faktiskt går och nynnar på efteråt.
Med Kveikur bevisar Sigur Rós än en gång varför de är ett av världens bästa band. Visst, här finns ingenting så förkrossande vackert som Fjögur Píanó och Saeglópur eller episkt som Popplagið, men förmågan att ständigt gå vidare – att pröva nya saker och direkt göra det med bravur – är en egenskap som gör Sigur Rós till en alltid lika aktuell, alltid lika viktig del av musikhistorien.
[ur Festivalrykten no. 05]