Sigur Rós
Roskildefestivalen, 6/7-2013

De enda tillfällena jag har känt mig helt balanserad de senaste tre månaderna har varit när jag suttit uppe i luften i en flygplanskabin. Underligt, eftersom flygrädsla har präglat mitt liv sedan första gången jag försvann upp där över molnen. Jag tror att det beror på den fånigt uppmålade bilden att jag befinner mig närmare pappa, trots att jag inte alls är religiös. Det verkar vara tankar som kommer till en oavsett i såna här lägen. Han dog den 28 april och efter det har jag huvudsakligen, efter den första månaden, åkt runt och rest med vänner. Den distraktionen hjälper, men bara till en viss gräns. Det är fortfarande svårt att somna utan alkohol i kroppen.

Men 10 000 meter över marken händer något. Den norska författaren Erlend Loe har skrivit en bok om det. Gör vad du vill heter den. En 18-årig flicka förlorar sina föräldrar i en flygkrasch, blir ensam i en stor villa, bestämmer sig för att resa, sitter och tittar ner på världen och hoppas att planet ska störta. Det gör inte jag, men Julie, som hon heter, dras mot flygplanet eftersom hon där är bortom egen kontroll och i sin värld närmare sina älskade.

Sigur Rós avslutar på Arena på Roskildefestivalens tredje dag. Det var fem år sedan jag såg dem. Då var allt väldigt annorlunda; jag gick fortfarande i gymnasiet, jag var på min första festival, jag hade två föräldrar som väntade hemma. Deras Way Out West-framträdande var underbart men det var inte livsnödvändigt. Det var ett vackert nu. Men det är en ny värld för Sigur Rós också. De har tappat sin multiinstrumentalist i allmänhet och keyboardist i synnerhet, Kjartan Sveinsson, och på sitt sjunde studioalbum Kveikur tornar sig mörka, strukturellt likartade spår upp och låter mer som vulkanutbrott än strykande vindar. Nya förutsättningar, men när de snabba trummorna markerar inledande Yfirborðs centrum svävar Arena runt på ett moln. Människorna är så små att de inte ens är prickar längre. Marken visar bara upp konturer av sin geografi.

Den kanske största styrkan hos Jónsi, Georg och Orri är att deras låtars känslospektrum är så brett. Untitled 1, en låt vi funderade på att ha i bakgrunden när vi sa hejdå till pappa på begravningen, vibrerar av sorg. En av de bästa skandinaviska filmer som har gjorts under 2000-talet, Efter bröllopet, spelar den under de sista minuterna, efter att huvudpersonen brutit ihop över sin cancer. Efter det rullar den under avskedet i kyrkan. Glósóli, med sin musikvideo rullande i bakgrunden, är snarare hoppfull, drömmande. Bakom bandet, på skärmen, hoppar en samling resande barn ut för ett stup, lämnar marken och flyger vidare. Med Roskildes ljudsystem känns det i hela kroppen. Hoppípolla och dess efterhängsna syskon Með Blóðnasir är närmast världsfrånvända, naivt livsbejakande stycken som bara hade kunnat skrivas av genomgoda människor.

Det är tre av de enklaste exemplen att göra och det är möjligt att det är därför de tre låtarna blivit så omtyckta av så många. De är enkla att läsa in sig i. På Roskilde drar de numren ner enorma applåder men ja… det gör varje låt. Varje långt hållna ton. Varje litet mirakel, eller vad man nu ska kategorisera det som, som avlöser varandra. Det är tur att man inte blundar med öronen på samma sätt som med ögonen.

På Varúð blir Jonsí uppbackad av en kör som blåser ytterligare liv i en redan sprudlande spelning. I Festival släpper dämningarna i sedvanlig ordning. Untitled 6 och Untitled 8 är råa, karga och gjorda i en sinnesstämning som har minimalt gemensamt med en låt som Hoppípolla. De enda luftgroparna är (undantaget en nedkortad setlist), tyvärr, Kveikurs låtar. Bandet har sagt att de gjort albumet med den bakomliggande tanken att det ska passa live. I realiteten faller dessa skräddarsydda spår inte lika väl ut som deras föregångare, då de påminner om varandra mer än trions övriga material. Det blir i en kedja av olika upplevelser känslor man redan har tagit del av.

Julie störtar aldrig i Erlend Loes bok. Det gör nog inte jag heller. Jag har skrivit lite om det här innan. Pappa och så. Nämnt det i förbifarten i två recensioner. Det är problematiskt – man vill inte framstå som en människa som tycker synd om sig själv och som delar med sig av detaljer som ingen egentligen vill läsa. Samtidigt genomsyrar det varje ögonblick jag lyssnar och ser på musik just nu. Döden har varit den hittills starkaste rubbningen av mitt musiklyssnande.

Det är nämligen så, att för första gången på tre månader slår det mig att jag tycker så mycket om – älskar – att leva, även med de motgångar, problem, ansvar och krav som medföljer. Arena är en flygplanskabin men ändå inte. Skor mot gräs. Sigur Rós spelar i en och en halv timme, jag tänker att jag önskar att pappa hade fått se det, han hade gillat det. Jag tänker också att han hade uppskattat tanken på musik som ett lindrande gott, en hjälp och en kompass som pekar mot vad som är viktigt och centralt.