Silvana Imam

Jag blev ett fan av Alexis Weak för några år sedan, när jag för första gången hörde Disney på is från hans EP Farväl Gullmarsplan. Tungt, utelämnande, snubblande. Men många andra uppskattades inte Alexis underfundigheter och hans släpiga röst som liksom inte verkade ligga riktigt i synk med hans ord. Under till exempel Nöjesguidens hyllande recension av Till minnet av fanns två kommentarer som båda utgick från att skribenten var Alexis polare.

Sedan 2011 har det varit ganska tyst kring Alexis Weak och strax innan släppet av fullängdaren påstod han att det mycket väl kunde bli hans sista verk. Inte mig helt emot – det hade varit en kort men ovanligt värdig karriär. Det finns åtminstone andra namn som täcker upp i den sprudlande svenska hiphopscenen – ja, till och med sådana som påminner om Alexis Weaks säregna stil. Silvana Imam, tidigare Silvana Solo, släppte i höstas sin första singel Svart madam och är nu aktuell med debutalbumet Rekviem. Hennes okonventionellt betonande rap är fullkomligt fängslande och tillsammans med en långsamt bultande elektronisk produktion (Champagne låter som en witch house-produktion) påminner hennes musik om bland annat artisten Simon Emanuel och produktionsteamet Sum Comfort.

Rekviem är som bekant latin och betyder vila – vilket inom katolicismen kopplas till de döda. Det är ett passande namn på denna smått mardrömsmörka men både vackra och moderna debut som innehåller flera gränsutmanande stunder. Det är suggestiva toner det lär tvistas om, precis som i Alexis Weaks fall, men vi hoppas att vi får se Imams namn på de svenska festivalaffischerna åtminstone till nästa år.