Simian Mobile Disco
Emmabodafestivalen, 23/7-2013

Det är flera faktorer som spelar in när det kommer till huruvida en spelning är bra eller dålig. Inramning i form av ljus, ljud, scen, publikstorlek, speltid, och så vidare. Det är alla faktorer som kan lyfta eller sänka en spelning, det centrala kommer dock alltid vara musiken. Precis som alla andra kulturyttringar är det ofta omöjligt att säga när något är universellt bra eller dåligt, när du går tillbaka från en spelning och frågar dina vänner vad de tyckte kommer åsikterna vara vitt skilda. Det går dock nästan alltid att finna någon form av konsensus, och visst går det att bli övertygad åt det ena eller andra hållet. Något jag blev igår. Inte av någon tredje person, utan av Simian Mobile Disco själva.

Det är andra gången jag ser Simian Mobile Disco live i år. Förra gången var cirka två månader senast, då på Primavera Sound i Barcelona. Jag gnällde då på låtvalet som kanske var lite väl smalt, och avslutade med uppmaningen om att de måste förändra sitt upplägg om de ska få en ny chans nu på Emmaboda. Det har man inte gjort. Följaktligen borde då även denna spelning te sig på samma sätt? Nej.

Återigen är inramningen svårslagen, nu är både scen och publik storleken mindre (och kanske inte riktigt vad man blivit vana vid), att säga att det går ut över utförande är dock långt ifrån sanningen. Istället för att stjälpa så bidrar det snarare till en intim känsla, som går hand i hand perfekt med deras avskalade electro house. Nu än mer hopträngda på scen, blickande mot varandra över deras analoga setup. Det är fortfarande samma struktur på setet, så den som förväntar sig massiva drops i dubstepanda är helt fel ute. Och visst verkar en del av publiken förväntat sig detta, och droppar av allt eftersom spelningen fortgår. Jag själv står kvar och fascineras av den perfektionistiska aura som lyser kring herrarna uppe på scen. De minimalistiska lever i symbios med det massiva, och spelningen växer för varje minut som passerar.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör denna spelning annorlunda, och avsevärt bättre än den jag såg i Barcelona. En del kan ha att göra med min inställning, då gick jag in med en relativt bestämd åsikt om hur bandet borde utforma sin spelning (något som är lätt hänt när det handlar om ett band som ligger nära hjärtat). Igår var jag visserligen mer förberedd på vad som stod framför mig, men framförallt insåg jag att det är bandet – om några – som kan sin musik bäst. Att jag som åskådare kan ha åsikter om låtval är rimligt (där jag fortfarande skulle gjort några byten), men på det stora hela är setet så pass väl avvägt att någon skarpare kritik inte ska riktas dit. Jag erkänner mig därför med glädje motbevisad och ser fram emot nästa gång jag får beskåda britterna.

Foto: Magnus Olsson