Simian Mobile Disco, Primavera Sound, 23/5-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Förutsättningarna för Simian Mobile Disco är så perfekta de kan bli. Strax innan klockan två stiger jublet framför den snygga, oktagona scenen. Publiken är nog den yngsta på hela Primavera, som i övrigt stoltserar med en lite högre medelålder – på gott och ont. Således går energin absolut inte att klaga på, och inledningsvis är spelningen precis sådär intensiv och explosiv som jag hade hoppats. Dessvärre går det sedan bara utför.

Ljuset är oklanderligt, och istället för att vara vända mot publiken står de och vrider och skruvar på reglagen samtidigt som de stirrar på varandra. Det är snyggt och publiken svarar pliktskyldigt på minsta vink. Extra imponerande är det också då allting mixas analogt, något som är relativt ovanligt bland dagens Macbook-DJs. Barcelonas mörka vårnatt skadar inte heller. Även ljudet är godkänt, det är klart utan att vara skränigt. Jag kan önska mig en djupare och fylligare bas, men det är aldrig något man riktigt stör sig på. De första femton minuterna är riktigt bra, men sedan händer något. Eller snarare, det händer inget. Spelningen fortgår i samma mönster och successivt så tröttnar man på den tråkiga strukturen. Build up, drop, build up, drop. Det blir ointressant och väldigt förutsägbart. Vissa ögonblick är dock bra, men att under en timme leva på dessa håller inte. Nu kan inte ens magnifikt motljus rädda spelningen. Ibland önskar jag att man vågar göra något mer med själva showen, för även den saknar utveckling. Jag kräver inte att man ska ha en gigantisk pyramid eller ens ett mäktigt kors, men något mer. Vilken svensk house-DJ som helst har bättre publikkontakt, även om det ofta inte sträcker sig mer till än att vinka och göra veven.

Låtvalet är också något jag funderar på, det är inte så att britterna har massvis med låtar med sång – något som ofta är kul för oss åskådare – och att då välja bort en för mig given final i form av Audacity of Huge är obegripligt. Visserligen får vi höra superhiten I Believe, om än i en nedtonad och kortare version, men det hjälper inte. Allt däremellan är mest bara ett monotont dunk. Att jag bortprioriterat Phoenix för detta känns alltmer som ett av de större misstagen jag gjort i min festivalkarriär. Gör om, gör rätt Simian Mobile Disco, om ni vill att jag ska ge er en ny chans på Emmaboda i sommar.