Siriusmodeselektor
Distortion, 6/6 – 2015

Samarbeten är inget nytt för tyskarna i Modeselektor. Förutom att ha gjort musik ihop sedan mitten på 90-talet har duon också projektet Moderat tillsammans med landsmannen tillika producenten Apparat där man utforskar annan (ofta minimalistisk) elektronisk musik. Det står lite i kontrast till den mörsarselektro gruppen gärna annars sysslar med och namnbytet var väl på något plan en logisk lösning.

Med det i backspegeln är det nu dags för nya tag och nya samarbeten: näst på listan står Siriusmo, en kanske något mer anonym producent som ligger på Modeselektor-grundade Monkeytown Records. Att de två artisterna är vänner är knappast en nyhet: under de senaste tio åren har de rätt frekvent remixat varandras material. Således kommer fusionen som fått det glasklara namnet Siriusmodeselektor inte som en större överraskning.

Live är det de tre herrarna bakom klassisk electro-setup: stort mixerbord med gott om reglage mellan sina laptops. På Distortion har de fått en perfekt speltid kl 02:00 på festivalens sista dag, däremot inte på områdets största scen utan den något mindre inomhusscenen. Redan en halvtimme innan utsatt tid (en evighet i festivalsammanhang) har det bildats en kö utanför som rör sig nästan plågsamt långsamt. Alla har garanterat inte turen att komma in innan de första tonerna. På ett plan en schemamiss: det är helt klart en av kvällens populäraste spelningar, med Brodinski på huvudscenen 30 minuter tidigare krävs det inget geni för att lista ut hur publiken kommer att röra sig.

Att scenen är inomhus har så klart sina fördelar: förutom att komma bort den nu rätt kyliga danska natten gör sig både ljus och ljud bättre här. Bland klätterväggarna bakprojiceras en kristallklar ljusshow som är genomgående välsynkad till setet. När basgången i Art & Cash tidigt i setet gör en försiktig entré exploderar det både på duken och i publiken. Den tidigare något avvaktande stämningen känns inte igen, och för första gången är det nog fler ölburkar än smartphones i luften. Dessvärre är inte detta något som håller i sig utan ett betraktande sorl återvänder då och då under spelningen.

Majoriteten av låtarna introduceras också genom en kombination av förinspelade rader och mer spontant, klassiskt mellansnack. Tyvärr kräver konceptet lite mer utarbetning: ett genom spelningen återkommande “NICE!” komplett med gul, blinkande text drar visserligen ner en del skrattsalvor första gången, men blir snabbt inget mer än ett förutsägbart irritationsmoment. I så fall fungerar den mer peppande presentationen av Evil Twin bättre, som kanske leder till kvällens bästa respons. Också fyndigt namngivna I’m not into twerk, I’m into Kraftwerk gör sig långt mycket bättre som audiovisuell upplevelse. På det hela taget är det en intressant idé som tyvärr skulle behövt ett något klarare syfte: det nuvarande utförandet pendlar mellan fantastisk electrofest för överförfriskade danskar och en något fördummad engelskträning för desamma.