Festival
Sista dagen
Publicerad: 23 maj 2011 av Frida Ericsson
Det är lördagseftermiddag på Knarrholmen och bakfyllan sänker sig som ett tjockt täcke över ön. Det är det ett gäng utmattade besökare som lägger sig ned i gräset framför stora scen och njuter till Palpitations svävande popmelodier. Även i mina batterier börjar energin sina. Då kommer Anna Järvinen som en kraftgudinna och väcker liv i den trötta publiken genom att locka fram dem till scenen. Det blev en fantastiskt vacker spelning där tamburinen skickades friskt mellan entusiasterna vid kravallstaketet, i sann proggfestivalanda. I övrigt så fångade jag Knarrholmens första hårdrockscamp på bild, och att jag över huvud taget reflekterar över något sådant säger en hel del om hur homogen publiken är på denna festival.
Naima Train stod för kvällens publikskräll, som vi återkommer till med en kort intervju senare. Marit Bergman bjöd på melankoliska melodier från stora scen. Det var nog senast 2004 som jag såg henne live och mycket har förändrats sedan dess. Kvällen är upplagd för låtarna från The Tear Collector med enbart tre gitrrer på scen, men publiken nöjer sig inte förän hon river av klassikerna från Baby Dry Your Eye samt This Is The Year, vilket gjordes väldigt spontant med blandat resultat. När kvällen lagt sig och berusningen duggar tätt bland tälten på campen kliver jj upp på stora scenen och gör ett fantastiskt avslut till hypnotiserande bildspel. Klubbkidsen vandrar sedan vidare mot dansbanan för att envetet så och hoppa upp och ner till Rebel Rebel och Museum of Bellas Artes som är festivalens sista och föga imponerande liveakt.
En baksida av ön är dock den gamla festivalklassikern maten, som här kostar 80 kr för en ganska fattig portion. När eftermiddagen kryper sig på känner man ändå hur man saknar langosvagnen, och framåt natten står pizza högt på besökarnas önskelistor.
Så kom till sist söndagsmorgonen och vi plockade ihop tältet under en orolig himmel. Lagom till att första båten anlände till ön öste regnet ned. Jag kommer att minnas den fantastiska musiken, alla supertrevliga brudar i lercampet, att dricka vin på klipporna och de prydligt ihopknutna soppåsarna från monki och myrorna. Det har varit en fantastisk festival som verkligen känner sina besökare utan att ha träffat dem tidigare, då allt arrangemang följde samma tankebana. Tack Knarrholmen för en grym debut!