Live

Skälvande stort och långt
The Cure överträffar alla förväntningar

Publicerad: 16 juni 2012 av David Winsnes

Hultsfredsfestivalens kanske största publik ser Sverige åka ur fotbolls-EM på Blue Stage. Jag flyr området, till campingen, in i tältet, vill stanna där. England slår ut Sverige i ett fotbollsmästerskap och det är för många ingen stor grej, för andra är det det. Jag står och pratar med ett av festivalens största The Cure-fan efter matchen och alla hans förväntningar inför nattens konsert har runnit av honom. Men man ger sig ju av till slut, man stannar inte i tältet och vältrar sig i engångsnationalistisk sörja. Man går till festivalens största scen och ser The Cure spela i nästan tre timmar. Man går dit för att man inte skulle förlåta sig själv annars, men man stannar för att det är en av de bästa headlinerspelningarna i Sverige på många år.

Var ska man börja?

Robert Smith sjunger helt makalöst. Sätter varje ton, en avbildning av sin albumpersona. Det är som att han stannat kvar i 80-talets början, i rösten som födde Seventeen Seconds, Faith och Pornography. Robert Smith är 53 år gammal och ser ut att ha levt det dubbla men hans stämband låter som 25. Det är en enorm klass på precis allting han åtar sig under natten. Det blir kränkande för alla parter att jämföra med Ian Browns uppträdande ett dygn tidigare. Två helt olika världar, där den ene åldrats med en sådan värdighet att det känns som att det för varje år bara blir bättre och bättre (om vi inte pratar plattor); Smiths blotta uppenbarelse 2012 till The Cures musik är bland det mäktigaste jag sett.

Man känner bandets kärlek till sina fans och sin musik som ett spjut i vänsterbröstet. De skulle lätt kunna spela en timme och förmodligen erhålla ungefär samma gage, men det är inte vad det handlar om. Att spela från 00:50 till 03:30 kräver sitt låtmaterial och sin dedikation – både från publik och band – men det är inget problem här. Visserligen är sista 40 minuterna svagare än de första två skälvande timmarna men det är fortfarande en oförglömlig resa.

Pärlramen med spelningens första sju låtar är perfekt arrangerad. Open, High, The End of the World, Lovesong, Push, In Between Days och Just Like Heaven. Allt låter så enormt. Simon Gallup spelar bas så bredbent att han nästan går ner i spagat och han gör det med en så gungande inlevelse att jag blir helt matt. Det ser ut som att han spelar för sitt liv, som om det här är det största han varit med om, som om hans band just släppt sin första fullängdare och följer upp med sin första sommarturné. Som som han spelar i Tribes, Breton, French Films eller något annat av de nyfödda band vi upplevt de senaste två dagarna. Den här konstanta känslan, som gäller hela liveuppsättningen, är det som blåser bort mig allra mest under natten. Att de inte gör ett musikaliskt fel är lättare att greppa, om än helt surrealistiskt, det också.

Under From The Edge of The Deep Green Sea lägger ljudet plötsligt av och kvintetten fortsätter ovetandes spela. Två minuter och oroade blickar och ord utbyts. Men innan nästa låt får de efter lite soundcheck ordning på det, till ett enormt jubel. Det är ärligt talat den enda gången allt inte går som tåget. Något som bandet själva inte ens kan rå för.

Flest låtar kommer från Wish och The Top. Visst hade man önskat sig mer från Disintegration. Och bara en låt från Pornography? Lite snålt. Jag står och hoppas förgäves på Plainsong och The Same Deep Water As You men det är orättvist att låta sig deppa ihop över det. Ur den här skatten finns för mycket att ta av för att inte välja bort. Vi får trots allt otroliga A Forest, One Hundred Years, Pictures of You… vi får mer än man kan skriva ned i tacksamhet.

Solen börjar gå upp när The Cure under sin andra encore avslutar med Boys Don’t Cry och Robert Smith berättar att de hade fortsatt ytterligare om det inte vore för polisen.

Det säger egentligen allt om The Cure.