Skander – känslorna efter ’Hon’

Det har tagit tid för Skander, tid att finna vad han vill göra i sitt liv och tid att hitta sitt uttryck. Jobb som kallskänka och kock har varvats med arabiska-kurser. Och som de flesta rap-kollegorna har han provat att skriva på engelska och laborerat med olika stilar. Det var inte förrän han började jobba med Nibla, som också är Skanders kusin, som pusselbitarna föll på plats. Därigenom fann han också ledsagare i form av Ikhana och Parham som han numera delar crew med: State of Mind 031. Albumet är rätt igenom ett nära samarbete med kusinen, som i dag fungerar som någon slags spindel i nätet som kallas svensk hiphop.

– Vi har varit jättetajta hela livet. Han är verkligen familj, på alla sätt. Det är jävligt lätt att jobba med honom för han känner mig, och jag känner honom. Och han känner sitt program väldigt väl, så när man är impulsiv med honom så går det fort, utan att jag behöver förklara det på ett fackmässigt språk. Jag kan inte det där, men han förstår vad jag menar. Det är ett privilegium att få jobba med någon som känner dig så väl.

Jag läste någonstans att han var anledningen till att du till slut vågade satsa på musiken?

– Det som vi lyckades skapa tillsammans gjorde att jag vågade tro på mig själv.

Du häller ju verkligen ut alla dina innersta känslor direkt – ofta kopplat till olycklig kärlek och ångest. Hur känns det? Att presentera ett så självutlämnande debutalbum.

– Tidigare när jag skrev med folk så var det aldrig så personligt. När jag skrev på engelska så var det aldrig så personligt. Men mitt hjärta var krossat när jag väl började skriva på svenska, och då fanns det inte längre några spärrar. Jag behövde få ut det, och då blev det vackert. Jag var tvungen att måla det på ett fint sätt för det var riktig känsla. Sen när jag märkte hur det blev så tog jag beslutet att inte hålla tillbaka någonting. Efter det är det inte så farligt längre. Man får någon slags distans till det. Även om jag släpper en låt som 205 som är superärlig, så blir jag inte nervös över vad folk ska tycka. Den fajten togs tidigare, när jag tog beslutet att ens skriva det.

– Det svåra är sen när man kommer ut och ska spela låtarna för andra. Man ser folk som man märker känner igen sig, det är väldigt svårt att hantera tycker jag. Jag är ganska tystlåten och avvaktande. Jag har bott i samma stad hela mitt liv. Och nu vet de grejer om mig som… Det är svårt för mig att hantera. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till folk som kommer fram. Men det är ett beslut som man har tagit.

Du är väldigt öppen med, vad som verkar vara, ett väldigt självdestruktivt beteende. Substanser som fyller någon slags tomhet.

– När jag släppte på känslorna så släppte jag på det där också. Förut tänkte jag mycket på hur min familj skulle ta det, men de får veta liksom. Alla får veta nu.

Författandet inom svensk rap har kommit långt. Det hyllas numera inte enbart för dess roll som marginaliserad historieberättare, utan målar i dag också de största kärleksförklaringarna. Skander pekar på utvecklingen av genren i stort. Han drar paralleller till när exempelvis rock hade en liknande position, och hur rockballaderna då författades. Tillsammans med SOM031-kollegan Parham fortsätter han att utmana genrens, såväl som det egna könets, relation till det maskulina idealet. Debutalbumet är en demonstration av en man i förfall, men innehåller också låtar som Sex – en genomvacker låt om det ömsesidiga samtalet som det finaste man kan ha i en relation.

– Jag tänker aldrig på att jag ska försöka bryta ner ideal på något politiskt sätt. Jag tänker bara att det måste vara ärligt. Om jag skulle varit en stenhård gangster så skulle jag berätta om det. Jag måste göra det som är ärligt för mig. Om jag skriver om kärlek, känslor och förluster så måste det vara känsligt för jag är en känslig människa. När jag går igenom saker så känns det. Och då måste jag skriva det utan något filter. Ibland känner man sig stark och då skriver man det, man måste vara ärlig bara. Alla ord måste vara sanna.

– Vad Parham gör har varit jätteviktigt för mig, att se hur han skriver. Han är inte rädd för att måla upp det som man inte ska prata om. Det har inspirerat mig. För mig var Sådan far, sådan son förra årets bästa låt. Jag kunde inte hantera den när den kom, och det var inte jag som hade gått igenom det.

Det finns en väldigt påtaglig mystik kring såväl albumet som dess författare. Den uppenbarar sig i ljudbilden. Den uppenbarar sig i Skanders personlighet – lika delar värme som allvar. Den uppenbarar sig till och med i titlarna på albumet. Jag frågar Skander varför han har valt att döpa vissa av låtarna till sifferkombinationer.

– Det är projektnamnen på Albins (Nibla, reds. anm.) produktioner. Jag visste inte vad jag skulle döpa dem till och vi pratade ju om låtarna med dessa sifferkombinationer. Vissa låtar är bara svåra att döpa tycker jag. Vissa låtar tycker jag inte ska ha någon titel. Jag vill inte färga någons upplevelse av låten genom att sätta en titel på den. De låtar som har nummer är bara känslor för mig.

Eller så döper man en låt till Sex, men som inte har något med fysisk beröring att göra.

– Haha, det finns olika vägar. Den skrevs faktiskt på samma beat som Sådan far, sådan son. Det var under samma dagar. Albin sa till mig att Parham hade tagit det och börjat skriva på det men jag var tvungen att skriva på det ändå. Så jag gick in i ett rum, släckte lampan och skrev. Jag skrev den på 20 minuter kanske.

– Den är jätteinfluerad av Dead Prez – Mind Sex. Jag har alltid gillat den. Jag har alltid gillat konceptet av att det intimaste kanske inte behöver vara det fysiska. Så jag skrev bara det som jag längtade efter helt enkelt. Den innersta längtan. Den är väldigt ärlig

En låt har döpts till Sampha – vars text har en ångestdrypande, närmast paranoid underton som jag upplever att vissa av hans låtar även har. 

– Det är någonting med honom som… Jag vill inte jämföra mig med honom på något sätt, men jag känner igen mig i honom. Jag upptäckte honom genom låten Valentine, med Jessie Ware. Det var något som jag hörde hos honom som jag kände i mig själv, bara genom den låten. Det är skört men… det är något som jag inte kan sätta fingret på men som är väldigt vackert.

– Själva låten Sampha låter inte som en Sampha-låt. Men det var känslan som jag fick av den låten som påminde mig om Sampha. Så det är någon slags hyllning. Det är många som undrat varför men det är så jag känner kring den låten. Han är en jättestor inspiration. Happens är en av världens vackraste låtar enligt mig.

Vi börjar prata om albumets ljudbild, orkestrerad av nämnda Nibla. På flera av spåren finns en genomgående känsla av att befinna sig under vattenytan. Jag beskriver detta för Skander och drar paralleller till vad Noah ”40” Shebib skapade under ett tidigare skede av Drakes karriär. På albumet Take Care hittar man Marvins Room – kanske det främsta referensspåret för den typen av dova, stämningsfulla ljudbild som tagits fram i Toronto.

– Hela Take Care är en jättestor inspiration för mig. Drake använder sin röst på olika sätt. Han rappar, sjunger mörkt, sjunger ljust. Han tar vara på moden i låten så bra. Och han skriver jätteenkelt men fint.

Tillsammans med den här dova undervattenskänslan som är extremt förtrollande.

– Det där har jag tänkt mycket på. Det är någonting med vatten. Jag dras till vatten hela tiden. Jag växte upp på en ö, på Styrsö, så när jag var liten fick jag åka mycket båt när jag skulle hem från stan. Och då stod jag alltid ute på däck och kollade på vattnet. Jag minns när jag åkte den båten på natten och man såg ljusreflektionerna i det svarta vattnet. Man såg en yta men man visste inte vad som fanns där under. Det är något mystiskt över det. Det är okänt. Och det har en sån kraft. Det är vatten, det bara ligger där och gör ingenting men det kan ta ditt liv på en minut. Det har en så stor makt.

– När folk säger att man är ”under the weather” eller ”under ytan” – det är något med den liknelsen, att vara under vattenytan. Det byggs något sorts lugn, men samtidigt också en gripande panik. Om du hör ett ljud under vattnet så kan du inte avgöra distansen. Du vet inte om det är nära eller långt bort. Jag tycker det påminner om tiden när man behöver någon, den är väldigt flyktig på något sätt. En dag kan det kännas som att allting var jättelänge sen och att allting är lugnt, sen dagen efter kan det kännas så nära. Samma tanke men det kan kännas så olika.

Det är såklart tydligt att det är en väldigt intim relation som har skapat dessa känslor och i sin tur texter. Men ibland får jag känslan att du adresserar din egen ångest och inte relationen i fråga.

– Det är en jättestor ångest inblandad i det där. Hon handlar om kärlek. Det handlar om vad kärlek gjorde med mig. Men framförallt känslorna efter kärleken. Och då kommer allt som händer i mitt huvud in i bilden. Men allting börjar ju med Hon.

– Det är mycket efterbehandlingen. Hur man hanterar folks råd, vad folk säger och hur man ser på folk efteråt. Allting som kommer efteråt.  ”Blundar, allting inåt här” – hela plattan är bara en efterkonstruktion. ”Minnena ljuger för mig, men ändå det enda som duger för mig.” Jag vill inte prata om relationen i sig, och vad den var. Det här handlar om vad som har hänt efteråt och hur jag hanterar det. Så ja, Hon är ett spöke.