Skepta
Primavera Sound, 3/6 – 2017

”Came a long way from when whites never used to mix with blacks.”

Grimescenens just nu största artist har inom loppet av mindre än två år lyckats släppa ett klassiskt album, vinna det prestigefyllda Mercury Prize, på egen hand fylla gigantiska publikhav och skapa en global rörelse större än den hans föregångare Wiley och Dizzee Rascal lyckades med under 00-talets mitt. Detta har han gjort som independent och utan att på något sätt kompromissa med London-scenens karaktäristiska ljudbild. Nu står han på Primaveras största scen med uppgift att stänga ner festivalen. Att det dessutom sker egentligen helt off scheme, utan något riktigt aktuellt släpp (Konnichiwa släpptes i maj 2016), vittnar om en artist vars popularitet nått oanade höjder.

Det är en väldigt enkel scen-setup som artisten kliver ut till. Ackompanjerad av Boy Better Know-kollegan DJ Maximum, inleder han med titelspåret från fjolårets album. Tracksuit och keps har lämnats kvar i London. Iklädd i basker, stilig gul skjorta och vida byxor fortsätter hans uttryck hela tiden utveckla stereotypa rap-konventioner. Skepta är inte ute efter att bli en av våra främsta rappare, han vill hamna i finrummet av ikoniska brittiska musiker. Därför får varken uttryck eller stil begränsas. Det är svårt att låta bli att tycka att raden ”Dressed like I just come from P.E / You’re dressed like you just come from church” blir något komisk.

Till skillnad från förra sommarens festivalturné, som bland annat besökte Way Out West, infinner sig nu inga storslagna visuella effekter. Det tar inte lång tid innan den första moshpiten uppenbarar sig framför mig och lagom till att den stenhårda It Ain’t Safe dundrar ut genom högtalarna så skapas ett gigantiskt hål mitt i publikhavet. Skepta ber om energi och får det.

Trots att spelningen förmodligen är festivalens mest energiska så känns artisten framför oss förhållandevis oinspirerad. Låtarna som framförs är i princip desamma som de han turnerade med förra sommaren, med undantag av stämningsfulla No Security och Skepta Interlude som fick ta plats på Drakes playlist More Life. Det är något i hans kroppsspråk som gör att han ser uttråkad ut. Man märker det framför allt i bristen på den karaktäristiska Skepta-dansen – låg tyngdpunkt, höga knän – som han annars hoppar runt med till de bastunga produktionerna.

Men en artist som Skepta har lyckligtvis en extremt hög lägstanivå. Trots bristen på energi och storslagna attribut som kan förstärka konsertupplevelsen, lyckas han bära upp Primaverafestivalens största scen på ett storslaget sätt. Hans storhet må ha växt på väldigt kort tid, men till skillnad från många av hans yngre kollegor, är det en vuxen fulländad artist som står framför oss. Att han då dessutom har både en och två växlar till att lägga in säger mycket om vilken typ av artist vi har att göra med. En av spelningens mest imponerande höjdpunkter sker när han tar ut parhästen Shorty för ett intensivt grimerave. Under närmare 20 minuter spottar de tillsammans rader över klassiska grime-beats, inspirerade av såväl garage som jungle. Men kvällens allra bästa låt stavas Man. Den fängslande Queens of the Stone Age-samplingen i kombination med det knivskarpa flowet får Primavera-publiken att krama ur den sista festivalenergin. Det är helt enkelt en dag på jobbet för den brittiska stjärnan, men inte så mycket mer än så.