Skepta
Way Out West, 13/8 – 2016

Med en rad av stora spelningar från Skepta och Stormzy på europeiska festivaler i sommar kan man nog konstatera att grimevågen verkligen har fått en ny roll inom ramen för vad som når ut till de stora massorna. De senaste åren har grime slagit sig fram till en allt mer självklar plats i musikvärlden på ett internationellt plan och industriell nivå. Hypen kan kanske bekräftas när Stormzy blir bokad lite här och var, trots att ett debutalbum inte ens har nått oss än. Att han laddar upp och sparar på batterierna inför nytt material kan vara en anledning till att hans set på Linnéscenen på lördagen inte innehöll mer än en handfull låtar, och till stor del bestod av en musikvideoinspelning.

När grimescenens fyrljus Skepta tar till samma scen senare samma kväll är det en musikkatalog av helt annan rang som presenteras. Hans lista av låtar består till större delen av material från Konnichiwa, det senare av hans album som har mottagits varmt av kritiker, men framförallt av de unga massorna. Det är just dem Skepta vill nå, och framför honom finns ett tält fyllt av ynglingar som med lystnad i blicken väntar på att höra honom tala.

Skepta spottar ur sig ord, och lyssnat har vi minsann gjort – minsta hint om vilken låt som kommer härnäst skapar allsång och svettiga moshpits i det kokande publikhavet. De rungande basgångarna och en elektronisk ljudmatta som glimmar med influenser från jungle och garage har minst lika stor agiteringskraft som Skeptas ord, men även de vittnar om Londons gator och sociala orättvisor. Numbers och It Ain’t Safe är låtar som ger extra genljud, medan mindre explosiva spår som som Crime Riddim och Detox bär ett nästan mörkare djup just på grund av hur den explosiva kraften i stället riktas inåt. I den kraftfullaste musiken ligger också en svaghet – när de tyngsta beatsen obönhörligt river tag i publiken hamnar texterna lite i skymundan och moshandet är det som tar det största fokuset. En liten, liten del av poängen med Skeptas verk rinner iväg med svettdropparna, men det översätter också musikens kraft till en fysisk rörelse och återfår där sin potens.

Skepta iscensätter sin spelning med en kompromisslöshet som kan liknas vid ett godståg i högfart. Linnéspelningen är snarast en manifestation av vilken triumf Konnichiwa har kommit att bli, och Skepta visar att han är här för att stanna. Han har inte bara etablerat sig som stjärna, utan kanske också som en ikon. Om han inte redan är där.