Skivrecension: Ludwig Bell

LUDWIG BELL
Jag har försökt förklara

5 / 10

Min älskling, du och jag, vi tror på nåt, vi kommer aldrig rösta blått. Ludwig Bell är popvänsterns nya fanbärare med solodebuten Jag har försökt förklara. Ett romantiskt album där egna textrader får flörta med Nils Ferlin, och vi hittar även en tonsatt Sten Selander. Det här är en förklaring, ett spikrakt album, där inget lindas in eller sopas under mattan. Barndomen är förbi, kärleken tar slut, vänner har det svårt, men livet går vidare. och allt det vardagliga skildras genom ett drömskt popfilter, som lyckas sprida en gnutta skimmer över det alla går igenom. Konceptet med raka texter, ansträngd stämma och poprockiga bakgrundscrescendon balanserar dock ibland på en hårfin gräns till valpighet, men Bell vinner mark med Silvertejp, och Kent-osande Vår Bästa Tid. Så fort man sänker den estetiska garden har han faktiskt något att säga, och enkelheten i formatet förmedlar det på ett bra sätt. Dock är det här en den där typen av platta som man kan rada influenser i all oändlighet. Det låter Håkan, det låter Broder Daniel, det låter Kent. Det är hela den nya svenska musiktraditionen komprimerad i ett album, där pop och finurliga texter är ledorden. Det ska man visserligen inte förminska till noll, men någonstans har man känslan av att man hört det här förut.

Text: Frida Ericsson

Foto: Tram7.se

Vi gissar dock att det är ganska mycket fart och fläkt när Ludwig Bell river av sin debutplatta live. Om du inte såg honom i somras på Way Out West finns chansen:

i kväll på Debaser Medis, Stockholm
2/10 Sticky Fingers, Göteborg