Skramligt, men sömnigt

Vivian Girls, Emmaboda

Betyg: 4/10

Lika snabb som introduktionen spelas även öppningslåten Never See me again. De är skramligt, skränigt och har en hastighet som ljuset. Farten liksom känslan skiftar sedan till att bli mer lätt men man kan ändå ana vissa av de problem som ska drabba spelningen.

För ovanlighetens skull så är det en väldigt liten publik framför scenen på ängen; den intima och speciella klubbkänslan som har infunnit sig vid de andra spelningarna är som borta och helheten tar skada. Sången dränks i oljud som på skiva blir charmigt men som inte gör sig på Emmabodafestivalen.

Responsen från publiken är inte vad den kunde ha varit. Det hela känns trött, avslaget och ointressant. Visst förekommer tempo byten men de gör endast att jag orkar stanna några låtar till utan att helt ge upp. Intensiteten och närvaron som krävs finns inte där.

Lättsamt och dansant i små doser som inte väcker publiken och aldrig lyfter gör att 50 minuter här känns som en plågsam oändlighet.

Foto: Magnus Olsson