Skramligt och skränigt från ett garage i Atlanta

Black Lips, Hultsfred

Betyg: 6,5/10

Jared Swilley, sångare tillika bassist, blickar med oroad min ut över den av regn genomblöta publiken. Han och hans band kamrater har dock inget att vara oroliga för – de som har sökt sig hit älskar dem.

I sedvanlig ordning är det skramlig och låg kvalitativ punk från stället där man har bilen som serveras. Skränighet som inte beror på osäkerhet utan tvärtom en stor skicklighet när det kommer till att få det att faktiskt låta snyggt. Det är underhållande och om inte musik skulle räcka så sprutas det öl, rullas runt och spottas det uppe på scenen från övriga bandmedlemmar. Dirty Hands samt Katrina – låtar som får ses som hits i sammanhanget – avverkas snabbt och snyggt.

Denna snabba och smått kaotiska attityd blir snabbt passé men då byter också Atlanta bandet ljudbild. En något mörkare och mer ödesmättad klang smyger sig in. Canyon gitarrer, och nostalgiska influenser från både levande och döda legender smyger sig in. Man manifesterar genom texter om en öde highway. Något händer samtidigt med upptågen på scenen; killarna känns uttråkade som om de spelade endast på rutin. De försäkrar oss om att de är glada över att vara här men att de hade förväntat sig en större publik samt bättre väder lyser igenom.

När gitarristen Cole Alexander berättar att de tänker spela 3 låtar till sker ännu ett stämnings byte. En injektion av energi som blir tydligast i Hily-billy flörtande och dansanta Bad Kids. Jag lämnar med ett bra intryck men inser samtidigt att spelningen har varit väldigt ojämn.