Slår ihjäl omgivningens alla ljud
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Mogwai

Way Out West

Betyg: 7/10

Den typiska postrocksättningen göms bakom ett röddimmigt ljus på Linnéscenen. Tre gitarrer, en bas, ett trumset. Det finns ingen anledning för Stuart Braithwaite, Dominic Aitchison och de övriga medlemmarna att vara mer än deras arbetande instrument. Mogwai har för åskådaren alltid handlat om att sluta ögonen och själv bestämma det visuella.

Way Out West har sparat sina allra mest stillastående akter till den sista kvällen. Kraftwerk går hårt ut med att cementera sig fast bakom sina synthar, men redan ett par timmar tidigare har Mogwai svarat med att till synes ha överdoserat medicin mot rastlösa ben. Precis som när de gästade Sverige förra året går deras liveapproach ut på att stå så stilla att det blir andaktsfullt. Tonerna bara forsar ned från scen och studsar runt i tältet tills allt mullrar. Vi blir ett flygplan i ett turbulent oväder och Mogwai står och tittar på med armarna i kors. Så finnes en öppning, en liten melodi att hålla fast i, som blir starkare, som tystnar för att andas, som till sist slår ut i full blom.

Kvintetten har släppt sju album och ett antal EPs genom sin karriär. Den inledande trilogin som är Mogwai Young Team, Come On Die Young och Rock Action har de sedan aldrig riktigt varit i närheten av på det uppföljande materialet. Så bara för att visa hur mycket bra musik Mogwai har skapat; de spelar en enda låt från dessa tre album totalt men setlisten är ändå nära på oklanderlig. De inleder med den utmärkta låt som inte inkluderats på någon av fullängdarna – New Paths To Helicon, Pt 1 – och fortsätter sedan att rada upp publikfavoriter som I’m Jim Morrison, I’m Dead, Auto Rock, Hunted by a Freak och White Noise och Rano Pano från deras senaste album. Det allra mesta kommer i ett komprimerat format där detaljer väljs bort för att hinna fler låtar, helt i linje med det allmäna festivaltänket, och det är det tyvärr där Mogwai tappar lite.

Tydligast blir det i låten de faktiskt väljer ut från sina första karriärsår. Det är inte vilken låt som helst. Förra året snuvades fansen på den i förmån för Glasgow Mega-Snake i Stockholm och Batcat i Göteborg, men på Way Out West spelar Mogwai Mogwai Fear Satan. 16 minuter lång, balanserandes mellan kompakt tystnad och öronbedövande oljud. Här kortas den ned till kanske hälften och ett av världens vackraste flöjtljud uteblir.

Trots det är Mogwai Fear Satan ett av festivalens allra mest levande ögonblick. När de efter en explosiv inledning låter den ligga och vila så länge som bara ett riktigt envist postrockband skulle våga. Så man får luta sig framåt och verkligen anstränga sig för att höra gitarrerna spela. Så att otåligt lagda människor sedan länge tröttnat och applåderar, vrålar, pratar med en kompis. Så kommer crescendot lika plötsligt som det försvann och slår ihjäl omgivningens alla ljud.

Till sist spelas We’re No Here och visar på hur Mogwai mer och mer rört sig mot en metalestetik de senaste åren. Musik med en sådan tyngd att man som musiker helt enkelt måste stå still för att orka bära upp spelandet. Att röra sig är antagligen inte att tänka på.

Foto: Johanna Wallin/Way Out West