Få skulle nog ha invändningar mot att Philadelphia-baserade Modern Baseball var ett av flaggskeppsbanden för 10-talets emo revival-våg. De var lagom åtkomliga för att älskas av massorna, men också lagom indie för undergroundcred. Efter tre album och otaliga turnéer började dock framgångsreceptet att knaka i fogarna. När Brendan Lukens avstod från bandets Europaturné i början på 2017 för att fokusera på sin psykiska hälsa var det en föraning för vad som komma skulle. Några månader senare ställde nämligen bandet in en planerad USA-turné, och utannonserade att de tar en paus på obestämd tid. “The project we started as a source of joy and positive expression had become something that was slowly eating away at our mental health and our friendships”, sa Lukens frontmanskollega Jake Ewald då.
Någon paus från musiken blev det dock inte tal om för Ewald. Huvudfokuset skiftade till det redan existerande sidoprojektet Slaughter Beach, Dog, som redan förra året släppte debutalbumet Welcome. Projektet föddes ursprungligen ur att Ewald drabbades av skrivkramp, varpå han bestämde sig för att förlägga sina låtar till att handla om ett gäng fiktiva karaktärer i småstaden Slaughter Beach. Ljudbilden på Welcome lät i grova drag som en lite mer lo-fi variant av Modern Baseballs Holy Ghost, men när den uppföljande EP:n Motorcycle.jpg släpptes i juli i år fick den akustiska gitarren en central position i ljudbilden, på ett sätt som inte hörts sedan 2012 års MoBo-debut Sports. Historieberättandet på Motorcycle.jpg återfick också en mer autobiografisk ton, vilket delvis följde med till andra fullängdaren Birdie.
Vare sig det är autobiografiskt eller inte så har Ewalds största styrka alltid legat i textförfattandet. I öppningsspåret Phoenix hinner man på drygt fyra minuter åka med på en nostalgiresa genom vad som känns som varenda detalj i ett förhållande, men det är inte förrän Ewald levererar de krossande raderna “The both of us still green enough / To remove the other’s clothes / A quiet signal of devotion / That I am happy to have known” som man inser att man precis lyssnat på en historia berättad i dåtid. Det finns inte ett uns av bitterhet i hans röst. Ingen irritation, ingen ilska, inget hat. Bara en lågmäld, sorgsen acceptans som på något sätt blir mer rörande än storskaliga känsloyttringar.
Buttercup och Fish Fry är göra slut-låtar i samma klass, men i den senare får texten sin spotlight stulen av en ursnygg refräng med malande gitarrer och årets bästa (och kanske enda?) The Promise Ring-referens. Förstasingeln Gold and Green doftar av alt-country och ger i förbigående associationer till Pinegrove. Låten fungerade dock mycket bättre som lågmält helakustiskt nummer, så som den framfördes i en livesession för Little Elephant i vintras. Samma hade kunnat gälla för Acolyte, som hördes första gången i Audiotree Far Out, där Ewald ensam med sin gitarr satt och sjöng i en kemtvätt medan trafiken dånade utanför dörren, stolen knarrade och lysrörslamporna i taket flimrade. Den otraditionella inramningen gav låten en avskalad intimitet som turligt nog inte går helt förlorad i studioversionen. Det meditativa gitarrplocket, den visslade refrängen och ett trumkomp som är så enkelt att det hade kunnat vara gjort på tre sekunder i GarageBand vävs vackert samman med Ewalds stundvis intrikata och stundvis raka texter.
Det är till stor del det lågmälda, enkla och kontrollerade som är Birdies absolut största behållning musikmässigt. Det är små detaljer – en konstant, försiktigt ljudande trumpet i Phoenix, små twangiga gitarrbends i Fish Fry, Ewalds darriga falsett i Acolyte – som lyfter albumet ett extra snäpp. Det är det lilla som gör storheten. Modern Baseball-basisten tillika albumets producent, Ian Farmer, sammanfattar det (ironiskt, men ändå med viss sanning) i en teaser-video för albumet: “The sound of turning the volume knob all the way up when the cord is not plugged in. That was what we were tapping into!”