För den som ännu är obekant med Sleater-Kinney tänkte jag börja med en kort introduktion. De växte fram på mitten av 1990-talet ur den feministiska riot grrrl-scenen, men efter punkurladdningen Dig Me Out gick de en väg som snarare liknade band som Sonic Youth och Nirvana. Trion bestående av sångarna/gitarristerna Corin Tucker och Carrie Brownstein samt trummisen Janet Weiss var utan tvekan ett av de bästa och mest inflytelserika rockbanden i början av 2000-talet, men slog aldrig riktigt igenom utanför sina egna kretsar. Efter att ha kulminerat med mästerverket The Woods 2005 så gick de skilda vägar och Sleater-Kinney såg ut att vara över för gott.
2010-talet ville förstås annorlunda. Storslagna återföreningar från 90-talsikoner som My Bloody Valentine och Neutral Milk Hotel har regnat ner över oss de senaste åren och Sleater-Kinney var inte sämre de. Fjolårets singel Bury Our Friends tog oss på sängen, trots över ett år av rykten. Den var ett första smakprov från nya albumet No Cities to Love och beviset på att tio års uppehåll inte fått luften att gå ur Tucker, Brownstein och Weiss. Nog för att det på Tucker alltid låter som att hon sjunger med knappt någon luft i lungorna, men ändå med en sådan vilja och kraft att själva engagemanget blir så fysiskt det bara kan bli. Och där är vi än: Sleater-Kinney tar fortfarande i från tårna.
Genom hela albumet går ett tema om just återkomst, antingen explicit deras egen eller mer metaforiskt talat. Det finns en kamp att ta, en kamp som de tagit förr, men som aldrig tagit slut och som de är beredda att ta igen. Det hela blir ganska tydligt. “Where’s the evidence, the scars, the dents, that I was ever here?” sjungs det i Fangless. De är välkomna tillbaka och de vet om det. Trots att tio år har gått sedan de senast släppte musik tillsammans så rör det sig om en hundraprocentig självsäkerhet och kompromisslöshet. I stort sett varje låt är ostoppbar i hur den rusar fram och musikaliskt är de oerhört samspelta, långt mer så än vad platshållarna Wild Flag och The Corin Tucker Band varit under det senaste decenniet. De åstadkommer avsevärt mycket mer tillsammans än på varsitt håll.
I deras egna mått mätt är det en platta som är detaljerat producerad och tillrättalagd, mer i stil med 2002 års One Beat än med noiserocken på The Woods eller den snabba punken från början av karriären. Ett band som Franz Ferdinand ligger närmre till hands att jämföra med än Bikini Kill, vilket absolut inte är något dåligt när det är så väl utfört som det är. Dessutom är albumet relativt långt ifrån de experimentella sidor de visade upp på The Hot Rock från 1999, där två olika melodier överlappade varandra så ofta att det var regel snarare än undantag. Det typiska Sleater-Kinney-tricket används ett par gånger även nu, men är nedtonat och lämnar plats åt att låta musiken bli mer effektiv och omedelbar. Som ett slag i magen du inte kan vika undan från. Pang på!
Dystopiska världsbeskrivningar på Price Tag och på titelspåret No Cities to Love vägs upp av hungrig revanschlust på No Anthems och Bury Our Friends. Sleater-Kinney verkar sitta inne på både samhällets problem och lösningar. I de två senare låtarna syns också bandets utveckling som allra tydligast. No Anthems är en låt som inte skulle gjort sig illa på St. Vincents hyllade album från i fjol, och Bury Our Friends suddar ut gränsen mellan riff och refräng, mellan punk och funk. Kortare låtar såsom Gimme Love och Hey Darling blir bara stickspår när de omringas av nyss nämnda monster till låtar.
Avslutande Fade har två sidor, en med rappa trummor och gitarrer och en som låter som en hårdrocksballad med drag av sludge. På denna låt sjunger de om det klokaste sättet för oss lyssnare att hantera Sleater-Kinneys återkomst: “if we are truly dancing our swan song, darling, shake it like never before”. Det är det enda rätta.