Sleater-Kinney
Primavera Sound, 29/5 – 2015

I egenskap av att vara världens bästa band (en väldigt objektiv bedömning som jag spridit till alla mina vänner inför spelningen) är förväntningarna skyhögt ställda på Sleater-Kinney inför Primavera Sound. Nyligen återförenade med en smått legendarisk karriär i ryggen och med en fantastisk nysläppt platta färskt i minnet.

På festivalen är de ett av fredagens toppnamn och har således en headlinetid på en av de största scenerna vid halv elva – vilket på pappret är något att glädjas åt men som sätter ett par käppar i hjulet för bandet. De ser från början lite stelbenta ut, något som smittar av sig på publiken som står och trampar där den borde hoppa. Men musiken sitter som en smäck, inledande Price Tag och Jumpers spelas med enorm pondus. Janet Weiss smäller till trummorna som om det gällde livet och Carrie Brownstein och Corin Tucker bollar sång och gitarriff mellan varandra lekande lätt.

Startsträckan är rätt lång, men när de blivit varma i kläderna finns det inget som stoppar dem. Från The Fox och hela vägen in i slutet besitter de samma energi som de fått in på platta, vilket räcker långa vägar. Tuckers vibrato-ylande sätter igång bultande hjärtan och Brownstein spexar runt, lägger sig på rygg och fortsätter spela och sätter pannan mot Tuckers axel och lutar sig i 45-gradig vinkel. Allra bäst blir de röjigare låtarna som Dig Me Out och Words and Guitar som drar publiken och bandet lite närmare varandra – ett avstånd som på grund av den stora scenen annars lätt blir påtagligt.

Tidigare under dagen spelar en annan riot grrrl-ikon i Kathleen Hanna med sitt The Julie Ruin som gör en kanonbra konsert, och även om hennes scen passar musiken betydligt bättre så visar Sleater-Kinney ändå varför det är just de som står som headlines: som musiker känns de enorma. Vad de kan göra med en mer intim spelning vågar jag knappt tänka på.