Arga och högljudda Sleigh Bells är inne på album nummer fyra med Jessica Rabbit. De flörtar direkt med lyssnaren med sin anspelning på sex i titeln, men tyvärr finns inte den sexiga noisepopen vi fick ta del av på debutalbumet Treats kvar i bandets repertoar. Med en spretig skiva har duon, bestående av Derek Miller och Alexis Krauss, försökt vidga sina vyer såväl som hitta sina rötter. De pendlar mellan avsaknad av sina distinkta riviga gitarrer och totalt överflöd av dem. Popen får svårt att möta rocken helt enkelt, och punken hamnar i kläm någonstans mitt emellan.
I sin helhet är plattan alltså något uppstyckad, men i skarvarna visar sig riktiga ljusglimtar i vissa låtar och Alexis Krauss fenomenala röst. Jessica Rabbit är hennes show mer än Derek Millers. På tidigare album har det varit ombytta roller, där Alexis mer eller mindre dansat efter Dereks pipa. Nu får hon visa upp omfånget av sin röst och på låtar som I Can Only Stare och Lightning Turns Sawdust Gold träffar Sleigh Bells nästan mitt i prick. Soundet på dessa känns modernt och som ett steg bort från cheerleader-punken där de en gång började, men som i dag är inne på sin sista refräng.
Alexis röst gör sig även bättre på låtarna som drar mer åt det poppiga, för även om hon kan leverera i en skrikig låt så saknar hon lite utav det rispiga drivet som gör en punkig sångerska briljant och övertygande. På Rule Number One är det en riktig bergochdalbana mellan det brutala och det nästan kommersiella. Här har de försökt men inte lyckats väva ihop allt som de vill vara på en och samma gång, något de gör betydligt bättre på Crucible. Låten inleds med ett djuriskt skrik à la Ratatat, följt av ett rejält pulserande beat och en utdragen brygga som både får bygga upp och i någon mening avsluta låten. Det är välavvägt utan att någon får ta överhanden, vilket visar på en utveckling i bandets dynamik som tidigare inte funnits där. Det är precis ett sådant samarbete mellan Alexis och Derek som gör sig bäst – men som det generellt finns för lite av på Jessica Rabbit.
Sleigh Bells visar även upp sina hårdare sidor, ibland så att det nästan drar åt hardcorehållet. Låtar som fungerar som riktiga käftsmällar i jämförelse med de poppigare kommer dock i varierad kvalitet, men genomgående är det Alexis som vinner maktspelet om vem som hörs mest. Det märks att hon på detta album har fått större utrymme än tidigare att skriva låtarna, vilket främst Derek har gjort innan. Hennes sång leder dem från början till slut, och den fina dynamiken som de visat upp på andra låtar känns lite som bortblåst. Ett typexempel på en sådan som slår dig i ansiktet är As If, som avslutar skivan i en riktig tornado av argsinta gitarrer och dystra syntar. Kontentan av allt blir att duon känns lite förvirrade kring hur de vill låta – de verkar vara fast i limbo mellan att förnya sig eller fortsätta på samma spår som innan. Potentialen för ett riktigt intressant sound finns där, men för att nå ändå fram behöver de samla alla sina lösa trådar för att verkligen kunna knyta ihop säcken.