Live
Slint
Primavera Sound, 30/5 – 2014
Publicerad: 1 juni 2014 av
David Winsnes
Det är en underlig kväll på Primavera Sound, men ändå inte utanför formalian för en festival som gjort det mer till regel än undantag att sätta återuppväckta bjässar på sina största scener. Slowdive har stått sönder sina pedaler ett par timmar tidigare och strax därefter harvar Pixies sig igenom ett set som spänner över både deras storhetsperiod och deras nuvarande – inte riktigt lika uppseendeväckande – material. Det ingjuter en känsla i festivalen som gör att man knappt förvånas över någonting. När Slint går på ATP-scenen inför en skara människor som föga överraskande är betydligt mindre än bandets arv är det en lätt axelryckning till chockfaktor.
Slint är själva antitesen till att se Miley Cyrus på Globen samma kväll. David Pajo kommer alltså inte ut genom en tunga när han äntrar scenen. Det är heller ingen i publiken som tänkt på att hiva upp en stor My Little Pony till honom. Och det är ju på gott och ont, detta stillastående tillstånd, ljusår från spex. David Pajos mannar visar exemplariskt upp hur man bäst turnerar med värdighet när man släppt sin senaste platta för över 20 år sedan: de spelar med en löjlig tillförlit till sin publik, i ena stunden partier som man måste kisa med öronen för att höra, i den andra öser de iväg en tsunami av ljud. Postrockbandet stryper allt syre, ställer sig längst in på scen och tydliggör att de helt enkelt bara vill spela sin musik, så bra de kan, så bra som den förtjänar att höras. Därför blir inte den här eller någon annan turnéomgång av Slint unken; det finns inga ambitioner att anpassa Tweez och Spiderland till vår tid eller till omgivningen.
Samma hypnotiska stämning som Slowdive och Mogwai – två andra band som förlitar sig kraftigt på att nöta ut ackord tills de växer i skepnad – frammanar under festivalen uppstår dock aldrig. Breadcrumb Trail, Washer och Good Morning, Captain ger kvällen en oemotståndlig svärta, men Slints kraft hade tjänat på att släppas lös innanför några väggar snarare än framför en i vissa fall smått otålig festivalpublik.