Slipknot
Roskildefestivalen, 4/7-2013

Senast jag såg Slipknot var med Slayer under The Unholy Alliance-turnén år 2004. Båda banden var sådär. Mastodon öppnade och var smått otroliga och gav mig Leviathan, soundtracket till den skitfilm som då var mitt liv.

På Roskilde har Kendrick Lamar just avslutat en spretig spelning när vi börjar röra oss mot Orange där Slipknot snart ska puckla på oss. Det är lite svårt att förvänta sig någonting alls. Det där var ju så länge sedan. Jag lyssnar fortfarande regelbundet på metal, men i annat syfte än då. Då var man en missnöjd och besviken unge som trodde sig ha all anledning i världen att vara förbannad på hela världen. Men det går ju självklart inte att sätta ord på vad som gjorde en så grinig. Det är väl vanligt. Nu för tiden går det att sätta ord på sina problem, ofta är de relaterade till pengar, andra gånger mer emotionella. I dagsläget föredrar jag hur en 303:a cirkulärt sjunger sig ut mot horisonten och in i evigheten över en smattrande 909:a. Men den primala kraften som sjunker in i sinnet när man har omöjligt distade gitarrer i öronen är svår att förneka. När frustrationen verkligen bitit sig fast vore det skönt att bara skrika tills det blöder ur halsen, men det känns ju tyvärr inte socialt accepterat. Men det vore skönt, att dränera kroppen på allt, all världens tyngd, ingenting ska existera – benen ska vika sig. Men det är ju såklart jävligt töntigt också.

Slipknot var i alla fall ett av banden som hjälpte mig hantera mina låtsasproblem när jag var yngre. De har förlorat en medlem sen dess. Paul Gray dog, som ni vet, av en överdos. Tragiskt. Sedan dess har bandet försökt skriva ny musik, utan att lyckas. Det känns väl inte rätt. Att de ändå turnerar kan man väl tycka någonting om, jag väljer att ignorera den tanken.

Slipknot lät bedrövligt live när jag såg dem första gången. Nu låter de perfekt, allting sitter. Corey Taylor har lärt sig hantera sin röst, lärt sig skrika på ett sätt som inte nöter ut stämbanden efter en kväll. Motsatsen till hur jag vill skrika när jag vill glömma för en stund.

Det känns märkligt att snacka känslor när man tänker på Slipknot. Men när Corey ber publiken hjälpa honom sjunga, för ”Brother Pauls” skull… Jag vet inte, det bara känns. Kickarna blir ju färre och färre, men när Duality i nästa sekund börjar dåna ur ljudsystemet, med en gitarr som är fuzzad så hårt att den inte längre tillhör denna värld – då känns det ännu mer. Det adderar ett djup, en annan dimension, en känsla jag ibland tror har gått förlorad efter fler konserter än någon skulle vilja räkna. Men den finns tydligen fortfarande där, även om den nu glimtar förbi mer och mer sällan. Jag trodde bara inte Slipknot skulle ge mig den nu.

Foto: Magnus Olsson