Slowdive
Köpenhamn, 30/9 – 2017

1993 var senaste gången Slowdive gästade Köpenhamn. 24 år senare väntar ett tokutsålt konserthus. Bandet som till en början blev missförstådda, har sedan återföreningen 2015 fått upprättelse gång på gång och nått en ikonisk status. När man googlar bilder på ”DR Koncerthus” tror man till en början att det är en sittande tillställning som väntar – vilket för den delen hade passat de mer harmoniska och lugna partierna på det nya albumet. Men det är i stället det danska bandet Love Shop som huserar i den stora konsertsalen, och vi som ser Slowdive får vika ner i en av de ”mindre” scenerna som huseras i denna betongkloss till konsertarena. På sätt och vis ger det sken av bandets missförstådda vandring – inte ens i kväll är de tydligen huvudakten.

I ett rum stort som Debaser Medis är de dock gudar för oss på plats, trots att det på väggarna hänger porträtt av Van Morrison, Ben Webster och The Raveonettes. Blickarna är riktade mot scenen, inte ned mot marken eller mot alla de hjältar som tittar ned på oss. Slomo, det harmoniska förstaspåret från bandets comeback-album, inviger kvällen. Med en stilistisk backdrop framstår de lätta ackorden som om himlavalvet öppnar sig.

Redan i kvällens andra låt blåser det dock orkan inne i konserthuset. Catch the Breeze är oceaner av ljud som väller över en. Den ganska timida och tagna publiken ger ifrån sig ett glädjetjut när Star Roving, skolboksexemplet på en shoegaze-låt, väller in. Synd är dock hur sången försvinner när Slowdive försöker göra mer rock och publikfrieri än vad de i själva verket behöver. Vi snuvas således studioversionens elegans i ett försök att vara mer av något de inte är.

Det är som om de själva inser sitt övertramp och återgår till en betydligt mer lugn scennärvaro, där man låter musiken tala för sig själv. Den hörs, den mullrar stundtals fram som ett åskmoln eller som ett Explosions in the Sky. De lyckas dock ständigt balansera mellan att kräma all kraft ur förstärkarna och att behandla de drömska gitarrpartierna med den omsorg som krävs. Avskalade Dagger, en nästan sövande låt, blir också en av kvällens finaste – kanske just för att den framstår som en lätt bris efter en orkan.

Med Sugar for the Pill som extranummer bevisar Slowdive varför de återvänt: de är inte här för närmast sörjande, de är här för att fortsätta skapa förvirring och drömmar. I stegen upp för betongtrappan, som leder oss från konsertsalen, inser jag att vi knappast kunnat fått bättre lördagsgodis än dessa lager av gitarrer och känslosamma vindar.