Slowdive
Primavera Sound, 30/5 – 2014

Neil Halstead har sagt att Slowdive ville göra något stort, vackert och tidlöst med sin musik. Alltså: något oberoende av tid, något som är ständigt aktuellt. Ändå har shoegazemusiken alltid känts väldigt förenlig med tid. Den hade en tydlig storhetstid, ett noterat dödsdatum och en återuppståndelse med tillhörande ordtwist vars start klockades ganska exakt ett decennium senare. Men Slowdive är en smärre paradox. Även om Reading-kvintetten karvade fram tre skivor som hade oerhört mycket med den dåvarande omgivningen att göra är musikens eteriska kraft lika stark i dag.

Dessutom är shoegazeformeln ett mycket bättre recept att plocka upp igen än till exempel den niolivade britpopen; där Brett Anderson fortfarande måste flänga runt och låtsas att han inte åldrats förbi sina låtar spelar det ingen som helst roll för Slowdive. De står som hämtade ur ett VHS-band, blickstilla och tittar ner på sina instrument, spelar musik som lika gärna hade kunnat skrivas av en livstrött tonåring som ett gäng föredettingar på ett musikaliskt väckelsemöte. De som muttrar om att för många musiker drivs av nostalgi bör dömas till att besöka den närmast planerade konserten med My Bloody Valentine eller Slowdive. De har inte återförenats för att de kapitulerat för trycket från fansen eller för att de vill ’ut på vägarna med det gamla goa gänget igen’. De har mer att tillföra, även ur ett konstnärligt perspektiv.

Så efter ett långt radband av rykten står vi till slut framför en av Primaveras största scener och ser fem stillastående figurer släppa på alla reglage. Material från 1995 års Pygmalion framförs för första gången någonsin under återföreningsturnén. När man väl står där kan man inte tro det – Crazy For You och Blue Skied An’ Clear är invirade i så mycket förföriska detaljer att upplevelsen blir utomvärldslig. Det är som att Halstead på scen trevar fram mot att förklara kärlek, mumlar de bärande meningarna ”You say love and it sounds so good” och ”Crazy for lovin’ you” i respektive låt. Som att han fångar in den berusande känslan som kan uppstå när man är kär, formaterar om det till effekter och släpper ut skakiga ben i melodiform.

Jämfört med de två första spelningarna i London har låtlistan av förklarliga skäl kortats ned. De som väntar på avslutningsstycket Alison väntar förgäves, den stryks ur setet eftersom en encore inte hinns med. Samma sak händer med tio minuter långa Rutti – den bästa meditativa resan i konstform sen Kubrick bestämde sig för att trippifiera Arthur C. Clarkes 2001: A Space Odyssey-avslut. Att Slowdive skulle tumma på sin ursprungliga låtstruktur verkar inte vara att tänka på, extranumren stryks och ytterligare ett par spår kokas bort. Det låter kanske tunt, snålt, felprioriterat – jag hade också hellre sett återföreningsdebuten på Hoxton med medlemmar från Ride, Lush och Galaxie 500 runtminglandes i publiken – men kvar är tio kaskader av oljud redo att riva upp ditt hjärta fullkomligt.

Souvlaki-trion When The Sun Hits, Machine Gun och Souvlaki Space Station när den varma kvällen sänker sig över fältet låter obeskrivligt (den sistnämnda gör ett ärligt försök att ge sin publik luftburen hjärnskakning). Bandet spelar också Catch The Breeze, det klart trevligaste som hänt den låtens historik sedan 2011, inleder med Slowdive och Avalyn och avslutar med She Calls och den patenterade Syd Barrett-covern Golden Hair.

När Rachel Goswell tar ton i början av den sistnämnda, uppbackad av försiktigt strummande Christian Savill, en tyst plockande Halstead och en lätt, lätt trummande Simon Scott sitter basisten Nick Chaplin hukandes med fingret vid tinningen och blickar ut i luften. För en sekund ser han ut som sin publik. Som om han är någon annanstans i tankarna. Så reser han sig upp, börjar spela en så oerhört vacker melodi och får den tillsammans med resten av bandet att växa till en jävla uppenbarelse. Slowdive år 2014 är Slowdive år 1995 är Slowdive vilket år som helst: ett förkroppsligande av sin vision – stort, vackert och bortom tid.