Intervju
Slowdive tar revansch
Publicerad: 4 maj 2017 av
Nikolas Berndt
År 1993 spelar Slowdive ett mer eller mindre folktomt gig på The Garage. Nysläppta albumet Souvlaki har mestadels fått negativ kritik och termen shoegaze används som ett nedsättande begrepp bland musikskribenter som föraktar genren. Grunge- och britrockscenen blir allt större och i kontrast till den framstår shoegazarna som löjligt introspektiva och helt enkelt tråkiga. På den tiden trodde bandet att det skulle bli deras sista gig någonsin. Efter att Pygmalion släpps 1995 blir Slowdive droppade av skivbolaget Creation och kort därefter tappar de tre originalbandmedlemmar. De kvarvarande medlemmarna byter namn till Mojave 3 och Slowdive tycks vara historia.
24 år senare befinner vi oss i samma konsertlokal. Men denna gång är The Garage fullproppad med människor som ivrigt väntar på att Slowdive ska komma upp på scen. Biljetterna till spontangiget släpptes så sent som dagen innan och sålde slut jättefort. Vi träffade Neil (gitarr och sång), Nick (bas) och Chris (gitarr) en snabbis innan spelningen, nyfikna på hur det känns att släppa ett album efter så lång tid och att i dag ha en fanbase större än de någonsin haft.
Ni valde att döpa nya albumet till Slowdive – känner ni att det här albumet bäst representerar er?
Neil: Nej, jag tror mer att vi kände att det var ett väldigt konkret och tydligt statement med det namnet – liksom “det här är vi”.
Kände ni någon press från musikbranschen eller er själva att återskapa ett gammalt sound eller startade ni från noll när ni började repa igen?
Neil: Soundet på albumet är ett direkt resultat av att ha spelat live så mycket efter återföreningen 2014. Albumet grundar sig verkligen i just det. Vårt huvudsakliga mål med spelningarna var att bli motiverade att skriva ett nytt album – det visade sig ta några år att komma till det stadiet. Visst, det finns lite av det “gamla” Slowdive där men för oss är det definitivt en nick åt framtiden. Det behövde nog kännas lite familjärt för oss själva, att det var ett Slowdive-album i stället för bara ett album. För det är ganska konstigt att inte ha gjort ett album på 20 år. Den naturliga energin finns inte riktigt kvar eftersom det saknas momentum från tidigare album. Vi behövde börja om, och framförallt spela live igen för att få en idé om vart nästa album skulle kunna ta oss.
Har dynamiken i gruppen eller låtskrivarprocessen ändrats något sedan 90-talet?
Nick: Det har inte ändrats så himla mycket, eller hur?
Neil: Nej, jag tror inte det… Alla har alltid varit väldigt involverade i hela processen, och ofta så kom jag till replokalen med en låt och så jobbade vi på den tillsammans antingen där eller i studion. Det har inte riktigt förändrats.
Nick: Simon (trummor, reds. anm.) har på senare år blivit mer involverad i elektronisk musik, som producent de senaste tio åren eller så. Det har definitivt bidragit till låtskrivandet och produktionen av Slowdive.
Neil: Definitivt! Vi spelade in något och så kunde han börja leka med det på sin dator och förvränga partier och sedan presentera det för oss andra igen. För oss var det väldigt intressant att jobba så eftersom det gav oss ytterligare ett inslag att jobba med samtidigt som det inspirerade oss att utforska olika riktningar. Förutom det har våra roller nog inte förändrats så mycket.
Nick: Det var rätt tydligt när vi träffades igen 2014 och började repa. Efter alla “hej, hur mår du? Vi har inte setts på åratal!” så landade vi ganska direkt tillbaka in i våra gamla bekväma roller.
Testar ni idéer på det här albumet som ni hade velat prova på 90-talet?
Neil: Allt är nytt och vi försökte avsiktligt undvika att återvända till gamla demos som aldrig blev av. Vi ville att allt skulle kännas nytt och fräscht.
-
Alla i bandet skrattar när de får frågan om återföreningen 2014 mötte deras förväntningar. Neil säger skämtsamt att han var otroligt besviken, att han trodde att det skulle kännas bättre. Skämt åsido hade de ingen aning om hur det egentligen skulle bli. Nick förklarar att de hade fått höra från andra att det fanns en oerhört stor publik som älskade dem, men de hade själva inga konkreta bevis för det. “Folk i branschen övertygade oss om att det skulle gå bra. Så det var fantastiskt”, säger han med ett stort leende. “Vi kommer aldrig att glömma återföreningskonserten på Primavera Sound. Det var häpnadsväckande att se att så många dök upp. Och sen resten av året, på den amerikanska turnén – folk var där för oss!”
Hur tänker ni kring att vara större nu än för 20 år sedan?
Nick: Alltså… Det sista giget vi körde på 90-talet var faktiskt här. Och det var hemskt och ganska deprimerande och vi är tillbaka här nu…
Chris: Och det är fortfarande lika deprimerande.
Nick: Allt är precis likadant! Nej, men vi utannonserade showen dagen innan och biljetterna sålde slut direkt. Det kommer att streamas live på nätet. När man tänker på just det känns allt väldigt häftigt. Och vi har sådan tur som fått en chans till.
Neil: Jag tror verkligen att internet har hjälpt oss och andra band som vi. Vi kanske inte var så synliga förr, men nu kan folk nå oss på helt andra sätt.
Hur var det att jobba med producenten Chris Coady (Beach House, Grizzly Bear, Yeah Yeah Yeahs) på Slowdive?
Neil: Han var fantastisk. Vi är alla stora Beach House-fans och uppskattade hans arbete med dem. Vi skickade några spår till olika människor som vi var intresserade av att jobba med, men Chris mix var bara otrolig – alla älskade den. Vi mixade albumet på Sunset Sounds i L.A. vilket kändes häftigt i och med ställets otroliga historia. The Doors gjorde sina album där, bland annat! Alla på 60-talet spelade in något där, så det var en bonus att själva få göra det. Chris utmanade mig framför allt gällande hur vissa ljud kan låta – särskilt trummorna, som han pushade för att låta lite tyngre än vad de tidigare gjort. Han ifrågasatte oss dessutom väldigt mycket, vilket producenten på Souvlaki också gjorde. Han utmanade våra förväntningar om hur vi trodde vårt album skulle låta. Han skalade av antalet gitarrer och sa “ni behöver inte ha trettio gitarrer på det här spåret”.
Nick: Jag minns alltid att han sa, ”var brutal”!
Neil: Exakt! Man behöver verkligen någon som kliver in när man spelat in tjugo lager av gitarrer och tänker att det finns plats för allt och som säger “nej, det här låter skit”.
På 90-talet användes uttrycket ”shoegaze” på ett rätt så negativt sätt. Hur förhåller ni er till det i dag?
Neil: Det är märkligt. Jag vet att jag personligen inte har något problem med uttrycket och det har liksom återbrukats och omfamnats, vilket känns coolt. Folk kommer och ser oss och är stolta över att vara “shoegazers”, de har gjort den till sin egen grej och skiter i vad musikbranschen brukade säga. Så jag har inget problem med ordet. Jag har dock problem med när folk kategoriserar My Bloody Valentine eller The Jesus and Mary Chain som shoegaze eftersom de var banden som influerade oss. De hade sina egna unika beståndsdelar och omständigheter. Det är väl snarare band som vi, Chapterhouse och Moose som bör hamna i shoegaze-kategorin. Men allt är bara etiketter.
Känner ni att ni blivit behandlade annorlunda av skivbolag, press och så vidare?
Nick: Folk är snällare, vilket definitivt inte alltid var fallet på 90-talet.
Neil: Det handlar också om att hela mediekulturen skiljer sig så otroligt mycket från förr. På 90-talet var det väldigt mycket image kring allt. I England fanns det bara tre medier: Melody Maker, NME och Sounds. Det var liksom ett monopol på åsikter. Journalisterna kunde vara väldigt brutala, vilket även var den tidens kultur. En enda röst fick spegla hela den tidens åsikter. Det var lätt att hitta ny musik men det var en väldigt snäv korridor att röra sig genom. Det handlade om vad journalisterna lyssnade på mer än någon annan.
Nick: Precis, de var rösten utåt. Medan nu finns rösterna överallt, på nätet, och så vidare.
Chris: Visst, det fanns fanzines för vissa genrer och typer av musik, men nu är allting så mycket mer lättillgängligt. Man kanske inte tänker lika mycket att “den här publikationen säger det här så nu måste jag tycka som de”.
Neil: Ja, och utöver journalisterna så hängde folk bara i specifika skivbutiker för att tipsa om band. Allt var helt enkelt mer begränsat.
Känner ni att det nya albumet är för de fans som stöttat er hela tiden eller försöker ni nå ut till alla?
Neil: Det är för alla. Vi har aldrig gjort ett album för andra, vi har gjort ett album för oss själva men som vi såklart hoppas att andra ska tycka om lika mycket som vi. Och vi hoppas att de som tyckte om de förra albumen älskar det här.
Vad har varit mest givande med att börja spela ihop igen?
Neil: För mig har det varit att få hänga med alla de andra igen. Det har varit ett fint sätt att sluta cirkeln på efter att ha påbörjat det här som ungdomar. Och att få spela live igen är fantastiskt.
Nick: Vi har fått så fin respons.
Neil: Vi har fått tillbaka den där känslan som fick oss att släppa album från första början, vilket var en känsla som snabbt försvann på 90-talet i och med hur vi hade blivit behandlade. Vi hoppas få göra ett till album i framtiden. Efter att ha gjort det här så känns det som att vi liksom öppnat Pandoras ask och skymtar andra riktningar vi skulle kunna ta.
Nya albumet ’Slowdive’ släpps den 5 maj. Lyssna på singeln ’Sugar for the Pill’ nedan.