Slowdive
Way Out West, 8/8 – 2014

“We’ll get to play all the festivals that we wouldn’t have been offered 20 years ago.” I en intervju tidigare i år satte Slowdives Rachel Goswell fingret på den resa hennes band gjort mellan bandets uppbrott och återförening. Medan Slowdives musik kritiserades hårt i musikmedierna var de en del av den unga musikerkrets som från utsidan gick under namnet ”The scene that celebrates itself” – en gemenskap med flera av de andra shoegazeband som också provocerade med sina introverta uttryck och diffusa ljudbilder. Alltmedan scenen aldrig tycktes locka den stora massan, utan snarare vända den emot sig, tydde de sig till varandra och byggde vänskapsband på Londons klubbar.

När Slowdive två decennier senare tar sin återföreningsturné till Way Out West är det i Linnéscenens tält, fullsatt av en ny generation skostirrare. Mellan varje låt uppenbarar sig Goswells stolta, triumferande leende, med en uppenbar ödmjukhet inför den upprättelse som tiden gett hennes band. Souvlaki har blivit ett av nittiotalets klassiska indiealbum och Slowdives vackra, högtidliga liveuppenbarelse snuddar idag vid rena rockkonserter: under When the Sun Hits tycks hela publikmassan längst fram skrika med i den överbryggande strofen ”IT MATTERS WHERE YOU ARE” medan bandet leder in låten i refrängens crescendo. Under Alison gör någon en crowdsurf. När Goswell lite blygsamt proklamerar att ”this is Catch the Breeze” är responsen ett massivt, enat jubel (och spridda utrop av typen ”det är Lil B-samplingen!”).

Även den typiska, reverbgrumliga dimman som hänger över Slowdives musik tycks i liveformat klarna upp till en mer sparsmakad, lättillgänglig form. Till och med Crazy for You från bandets sista, ambienta utgivning Pygmalion – som på grund av Neil Halsteads otydliga sånginsats hos många verkar gå under den alternativa titeln ”Crazy falafel” – är transponerad till en mer regelrätt Slowdivelåt, vilket skapar en samlad helhetskänsla samtidigt som hela bandets diskografi inkluderas. Till och med Syd Barrett-covern Golden Hair har fått etableras som bandets sista låt på setlisten, och har kommit att bli samma sorts karaktäristiska, enorma closer som My Bloody Valentines ökända You Made Me Realise-parti.

På flera sätt är inramningen är perfekt: den sena speltiden, mörkret i tältet, de återkommande strobeljusen och det någorlunda höga ljudet bidrar till att skapa en Slowdivespelning så som de flesta förmodligen hoppats att se den. Men framför allt är det den ömsesidiga lyckan och tacksamheten mellan band och publik som gör den minnesvärd och till Slowdives stora, filmiska triumf.