Slowgold
Way Out West, 10/8 – 2017

En stund in i konserten berättar Amanda Werne att hon fick det här gigget för tre timmar sedan och det är naturligtvis något som färgar spelningen. De två musikerna på scen ger sitt allt för konserten, men står ensamma mot en ickeexisterande backdrop i obarmhärtigt solljus. Spelningen blir aldrig riktigt större än de melodier som strömmar ut från högtalarna, så tur är väl det att dessa har förmågan att öppna himmelska dörrar till andra världar.

Sammetsmorgon får bli spelningens första låt och är en passande början. Den liksom smyger sig ut från scenen och in i själen på besökarna som står under Azalea. Det är en mjukstart på alla sätt och sammetslent sjunger Werne om att söka efter det där något i gryningens ljus. I den bästa av världar borde området nedanför vara fyllt med anhängare i ordets rätta mening, men skaran är minst sagt sparsmakad. Det är verkligen synd, för Slowgold gör aldrig någon besviken med sin slående röst och sitt minst lika strålande låtskriveri. Den glödande gitarren följer dansande efter varenda ton och kontrabasen från Johannes Mattsson lurar med mjuka melodier på djupet. Samtidigt som musiken är så mild, är den också knivskarpt känslosam. Varenda textrad och ackord avslöjar ett blottat hjärta och sådan närhet att man nästan inte undrar om det är ens egna tankar som går runt i huvudet.

Att majoriteten av festivalen verkar gå miste om magin som strömmar ut från högtalarna är kanske väntat, men Slowgold själv verkar också vara en smula omedveten om kraften hon besitter. Att hon rings in i stället för Beth Ditto känns ganska givet trots musikgenrernas olikheter och hon förtjänar att vara där på alla sätt. Artisten förkroppsligar Göteborg och inkorporerar både havet och staden i sina melodier, så det är synd när de rinner bort i sina hastigt anordnade omständigheter. Det finns inget showvärde i själva scenen, och musiken görs inte rättvisa av miljön runtomkring den.

För rent musikaliskt visar Slowgold hela sin kapacitet och gör det mesta av situationen. Varje ton är helt igenom uttänkt och på rätt plats, men trots exaktheten känns det som att Werne och Mattsson knappt behöver något facit. Ett djupt samspel märks av duon emellan och när låtarna viker av från albumversionerna är det med en graciös precision. Det senaste släppet Drömmar får ta sin rätta plats från scen, och det är underbart tydligt hur Slowgold allt mer hittar sig själv i sin musik.