Att namn som Peder Mannerfelt och techno-DJ:n Sissel Wincent presenteras tillsammans med Smerz inför sistnämnda lovordade duos releasefest, är i sig en ledtråd till EP:ns sound i sin helhet. Ett sound som därmed tagit en relativt ny riktning. Visserligen är det inte första gången sällskapet figurerar i samma lineup, men faktum kvarstår: dansproducenternas åttaspåriga släpp Have Fun är av smalnad karaktär. En utveckling man inte ska vara rädd för, även om den kräver tid och kritik.
För ”bred” används för det mesta i positiv bemärkelse och det är väl, till viss del, med befogenhet. Men att inte experimentera med sina verktyg och sin kreativitet när den verkar i upprinnelsen till en explosion skulle vara lika korkat som kontraproduktivt. Och är det något Smerz inte är så är det fega. Okey, föregående EP, var en grundlig bekräftelse på att Smerz inte är här för att satsa på säkra kort – även om den kan beskrivas som ”säkrare” jämfört med Have Fun. I hjärtat av produktionen verkar förmågan att gräva ett djup i något till synes rätt ytligt, ett eggande mörker i skuggan av sina harmlösa titlar: sorglös R&B, melodisk elektropop, omväxlande och tillmötesgående techno.
Have Fun saknar egentligen inledning – vi börjar mitt i. Bara det, första halvan av Worth It, är en hälsning från skapare som inte tänker förhålla sig till det breda, i bemärkelsen allmängiltiga strukturer. Det är med största sannolikhet att tappa en och annan lyssnare, men det är också att våga tappa en och annan lyssnare. Det handlar inte om otillgänglighet. Det handlar om personlighet.
Melankolin känns igen som ett av Smerz bärande teman, nu mer än någonsin. Om den innan ändå gränsade till okomplicerad så lutar nuvarande känsla åt motsatt håll. Detta trots att den loja, om än både musikaliskt och textmässigt träffande tonen genomsyras av ”basic bitch problems”. Eller kanske just därför? Det är på denna punkt Smerz ger sig till känna oavsett genre: de ger ”basic” nya meningar, svåra att knyta an till sitt original, omöjliga att sammankoppla till något annat. Den som tvivlar kan ta del av musikvideon till Worth It – bara de korta ögonblick av Stoltenbergs bestämda gång i silverdunjacka, följt av hennes blick in i kameran, skakigt filmade, känns som en minisammanfattning av Smerz oblyga identitet: rättfram, rakt in och ändå svår att fånga.
Sin absoluta peak når EP:n under sina två sista låtar, som på sätt och vis är ett distinkt möte mellan gammalt och nytt. Fitness löper linan fullt ut i experimentellt avseende – en drygt två minuter lång (kort) (vad är ens tid?) borr som befinner sig på ytan till dess att den bryter ut i en ömsom högljudd, ömsom dämpad sammandrabbning med omvärlden. Tecken på en framtid närmare Drömfakulteten än Erykah Badu, som å andra sidan följs upp (omärkligt) av alla de attribut som Smerz tidigare gjort sig kända under i sistkommande Bail on Me.
Det är en kallare version av Köpenhamnsbaserade Catharina Stoltenberg och Henriette Motzfeldt som tagit vid. Ordet kall kan man emellertid, så att säga, göra vad man vill med. Dessutom klargör de för kategoriseringspedanter att det känns lite ute att sammanfatta uttryck i isolerade ”versioner”. Parallellt med att visa upp en mer avskalad profil där tyngden är lagd i tempo och pregnans, snarare än i det rent dans -och känslovänliga, verkar Smerz inte ha några planer på att överge sina tidigare områden. Möjligen är väl det att nischa och bredda på samma gång.