Snöhamn

Det gångna året har det dykt upp många yngre band inom hardcoresfären som velat väldigt mycket med sin musik. Som investerat oerhört mycket av sina egna personer i låtarna, som varsamt burit vidare det där som Yersinia för några år sedan fick många ungdomar att öppna upp ögonen för. Om vi låter bli att lägga en värdering i beskrivningen kan vi kalla det för poetiska pretentioner. Alla gillar förstås inte det, det säger sig självt. Musik som vill vara allvarligast i världen är alltid blottad.

Den instrumentala rockkvintetten Snöhamn har etablerat sig inom Göteborgs undergroundscen de senaste månaderna. Eftersom möjligheterna för deras typ av musik är näst intill obefintliga här i Sverige har de hittills varit en del av kontrastfulla artistuppställningar. På Staunchfest spelade de med flera hardcoreakter av ovanstående typ, härom månaden var de support till det innovativa amerikanska bandet The Appleseed Cast och i veckan hänger de på punkarna Vånna Inget till Borås.

Själva gör Snöhamn något annat – men ett något som ändå har en del gemensamt med den nya generationen fritidsgårdsrepande ungdomar, trots att de använder både cello och diverse slagverk. De döper sina låtar till känslomässiga stridsrop som Genom oss i natten, katarsis och I huset ett hjärtslag och vaggar utan kompromisser fram sina poänger. Deras repetitiva, subtila och stämningspejlande postrock låter som en bortglömd, dammig inspelning som hittats hos skivbolaget Kranky (skivbolaget som är mest känt för att ha släppt Godspeed You! Black Emperors första klassiska releaser).

Dörr till vinter är en smärre historielektion, från nutid med ett tremoloplockande gitarrspel likt japanska Mono-medlemmen Yoda till en långsam skiftning bak till något som liknar musikjournalisten Simon Reynolds ursprungliga definition av postrock. Tänk ett Slint utan sångare.

Vi har få band som Snöhamn i Sverige just nu. Jag önskar att de inte ens använde sig av crescendon på sitt självbetitlade debutalbum. Jag kommer finna dig längre fram är ett ypperligt dokument från en tid då vägen var målet. När en fackla tänds 4:10 in är det ett ögonblick som slår alla oengagerade avslutningsminuter av övergödda gitarrvrål.

Debutalbumet Snöhamn är utgivet via Lighthouse Records.