Ett nytt Snoop Dogg-album får få, även insatta fans, att höja på ögonbrynen. Cordozar Calvin Broadus Jr. har gjort det mesta för att tvätta bort sin autencitetsstämpel i en genre som i övrigt är fullkomligt besatt av det äkta. Trots att det råder konsensus om att han har sålt sig, så lyckas han ändå landa kreddiga gästverser på andras album. Att han har gästat både Kendrick Lamar och Flying Lotus det senaste året säger en hel del om den ikoniska position han har uppnått inom hiphopen, även fast det var länge sen han gav ut något riktigt bra själv. Efter en kort reggaeutflykt och namnbyte till Snoop Lion är Snoop nu tillbaka med ett nytt album som tyvärr inte låter lika mycket Snoop Dogg som man skulle kunna önska.
Bush är producerad av Pharrell Williams, ett par som arbetat tillsammans tidigare, men denna gång har han verkligen satt sitt avtryck i ljudbilderna. Att Bush skulle vara Pharrells uppföljare till Girl känns betydligt mer rimligt än att detta är ett Snoop Dogg-album. Den som väntar på att få digga till hans patenterade västkustflow kommer att få vänta förväges, för på Bush rappas det bara på en dryg tredjedel av låtarna. I en intervju med New York Times berättade Snoop nyligen att om rap aldrig hade funnits, så hade han varit en R&B-sångare. På Bush är det precis den drömmen han försöker realisera, något som han inte ens kommer i närheten av. Han må visserligen kunna sjunga, men inte alls på samma nivå eller med samma uttryck som när han rappar. Textmässigt handlar albumet, som så mycket annan av Snoops musik, om att röka gräs och snygga tjejer. Något annat kan man väl visserligen inte förvänta sig, men till de här ljudbilderna känns det extra oinspirerat.
Problemet är inte texterna, problemet med Bush är Pharrells själlösa produktion. Ljudbilderna känns endimensionella och lyfter aldrig Snoop vilket nästan är ett måste för att ett sånt här album ska kunna fungera. Plastig produktion fungerar möjligen på Pharrells sologrejor, men skapad åt andra blir det svårare att sticka ut. En av få höjdpunkter på Bush är spåret So Many Pros vars refräng faktiskt känns rätt fräsch. Men återigen så låter det betydligt mer Pharell än albumets huvudstjärna Snoop.
Snoops egna uttryck fullkomligt drunknar i Pharrells produktion, och Snoop verkar inte bry sig. Pharrell hade gärna fått släppa det här albumet själv.