Det första som slår mig gällande debutskivan av SOAK, eller Bridie Monds-Watson som hon egentligen heter, är den fantastiska produktionen. Hennes folkpopiga singer/songwriter kläs i en dynamisk skrud, ständigt i rörelse. Akustiska och elektriska gitarrer (som båda låter otroligt bra), slagverk, piano och stråkar samlas i en långsamt sjudande kittel. De ensamma gitarrerna utgör grunden, men vid väl utvalda tillfällen tillåts bandet krydda det hela på ett smakfullt vis. Det känns väl avvägt, men aldrig kalkylerat eller alltför självmedvetet.
Som tur är byggs den vackra produktionen kring lika vackra låtar. Särskilt i början, där de spår som släppts som singlar utmärker sig: B a noBody, Blud och Sea Creatures sammanfattar på sätt och vis hela skivan och dess känslomässigt breda spektrum. Från stilla och melankolisk eftertanke, till undertryckt ilska och sorg, till hemtrevligt söndagsplockande som påminner om svenska Winhill/Losehill. B a noBody är skivans absolut finaste stund och bär en överväldigande emotionell tyngd. Att lyssna på den är som att bli nyförälskad och olyckligt kär samtidigt, och när sista refrängens klimax bryter ut är det svårt att förstå hur vi klarat oss utan den ända tills nu.
Texterna behandlar ämnen som tonårsångest och uppbrott. ”A teenage heart is an unguided dart” är de första orden som sjungs, och de sammanfattar också hela skivan. Utmärkande är skildringen av föräldrars uppbrott i Blud. Det sällan popmusikaliskt behandlade ämnet, som vissa antagligen skulle avfärda som banalt och barnsligt, motiveras på ett slående enkelt och fysiskt vis: ”You’re in my blood, I’m in your blood”.
Under andra halvan mattas det hela av något. Även här rör det sig om fina och vackert personliga låtar, men de lämnar inget bestående intryck utan flyter ihop med varandra mer och mer i takt med att albumet fortskrider. Avslutande Oh Brother blir därför otroligt effektfull när den återupprättar en tydlig, fokuserad riktning. Det dramatiska introt signalerar direkt att något större, på sätt och vis väsensskilt från resten av låtarna, är på väg. Albumet avslutas på topp, och det lilla extraspåret som dyker upp efter en stunds tystnad fyller försiktigt i.
Before We Forgot How to Dream har vissa riktigt starka stunder, men utöver dem är det inte ett album som sticker ut väsentligt från sin genreomgivning eller kommer etsa sig fast i minnet i många år. Till största del är det helt enkelt en samling vackert producerade och mysiga poplåtar för regniga sommardagar. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.