SOHN
Best Kept Secret, 21/6 – 2015

Musiken SOHN skapar är övervägande mörk, och på festivalens sista dag har han visserligen inte en av de sista tiderna men att han är placerad på en av de större tältscenerna väger upp för det faktum att solen ännu inte riktigt gått ner. Gemensamt med sin egen musik gjorde han sig ett rejält namn som producent åt bland annat Banks, och visst märks det att karln kan göra nyskapande R&B. Live liknar det den set up som många känner igen från James Blake: med Christopher Taylor i mitten och något upphöjd med synthesizer och laptop, flankerad av två andra musiker som också de har egna synthesizers och ibland också en gitarr i famnen. Tyvärr är det inte alls lika spännande att titta på som landsmannen. SOHN själv är klädd i lager på lager av svart: jacka, mössa, hoodie och t-shirt som successivt genom spelningen plockas av. Då det verkar saknas egentliga live-element sitter hela gänget mest och gungar i takt, samtidigt som Taylor (visserligen med imponerande precision) med sin röst leder vägen genom konserten. Det händer för det mesta ingenting annat, och ljusshowen med sina kallt blinkande pelare är heller inte av något högt underhållningsvärde.

Just mörkret är i alla fall återkommande: stundtals är kreationerna som maler ut ur högtalarna svartare är på skiva, med inslag av glitch som för tankarna till Shlohmo. Ännu är britten dock inte redo för en utmanarmatch gällande titeln som mörkrets mästare. Spår som Bloodflows och Tempest drar hem stora applåder, och med ögonen stängda går det på ett plan att förstå varför. Det låter väldigt likt albumversionerna och då musikerna är så fruktansvärt passiva ger det tyvärr intrycket av att den absoluta majoriteten av materialet redan är förinspelat. SOHN verkar heller inte vara helt nöjd med ljudet och spenderar mer tid på att gestikulera till ljudkillen än vad han interagerar med publiken vilket gör att han aldrig känns helt närvarande, något som kan tyckas motsägelsefullt då musiken många gånger är väldigt intim.

Efter lite mer än halva spelningen förkunnar huvudpersonen att det är kvar ytterligare ett lite lugnare spår, därpå utlovas mer dansvänligt material. Visst, tempot höjs någon nivå men generellt är det fortfarande finstämd R&B i första hand och dansant electronica i andra. Artifice är förmodligen det närmaste konserten kommer en dansfest, men även där saknas det en ordentlig intensitet. Sedan plockas tempot en smula igen i massivt byggnade Lessons, som inte når samma höjder live som på skiva. Under avslutande The Wheel ställer sig SOHN upp för första gången, och när han med ryggen i skev vinkel lutar sig framåt över mikrofonen ser han om möjligt mer obekväm ut än tidigare. Potentialen finns absolut där, men en sömnig aura och loj framtoning gör att det sällan blir mer än en axelryckning.