SOHN
Debaser Strand, 2/12 – 2014

Sohn gör R&B som lutar mer åt det elektroniska hållet än det souliga eller jazziga: ljudlandskap á la The Knife och beats och tempon signerade Massive Attack hör till Christopher Taylors arsenal. Förutom att Sohn kanske inte har en tillräckligt tydlig särprägel eller egen identitet i förhållande till sina inspirationskällor så är hans musik genomtänkt och välregisserad, med en fantastisk sångröst ovanpå alltihop. Albumet Tremors är väl värt att lyssna oavsett om du så törstar efter ny electronica, R&B, eller båda.

Live gör sig Sohn väldigt bra. Tre musiker sittdansar till de långsamma beatsen, med Taylor sittandes i mitten av scenen på en tron omgiven av vad som ser ut att vara gigantiska lysrör som blinkar i takt med musiken. Iförd en svart huvudbonad som hänger likt en huva nerför hans axlar ser han i motljuset ut som någon slags melankolisk munk som delger oss ett högst personligt evangelium om sitt brustna hjärta. Det passar stämningen utmärkt. Själva musiken låter bättre än vad den gör på skiva: låtarna får en välbehövlig tyngd tack vare den monstruösa basen, och liv genom att de flesta av syntslingorna spelas för hand istället för att vara förprogrammerade.

Ibland tittar Taylor försiktigt upp under sin huva och säger några korta ord om hur tacksam han är att vi kommit eller att hur kallt han tycker det är i Stockholm idag. Men han håller sig smakfullt väldigt kort och återgår alltid snabbt till musiken. Vissa låtar lyfter inte riktigt, och scenshowen med de blinkande lysrören kan inte helt kompensera för att det händer väldigt lite på scenen, ja, förutom att det sitter tre killar där och spelar synt då. Men allt som allt får jag applådera Sohn för en bra konsert och hoppas att vitaliteten och tyngden som hans scenframträdanden har smittar av sig på hans kommande albuminspelningar.