Live

SOHN
Roskildefestivalen, 5/7-2013

Publicerad: 6 juli 2013 av David Winsnes

Det finns ett tillfälle under SOHNs konsert på Roskildefestivalen som träffar mig så hårt att mitt huvud vacklar fram under den resterande delen av setet. Istället för att intrycken sköljer över mig krockar vi in i varandra efter det. Han lägger av sig sin ambienta electronica, byter keyboard mot gitarr och sjunger så innerligt ljust att man bara väntar på att någon ska sticka en nål i hans ballong till stämband. De flesta i publiken ser fullständigt förundrade ut inför gestalten som tillsammans med en kompmusiker befinner sig på scen.

SOHN är vanligtvis baserad i Wien numera, men reser ofta över till sin förra hemstad London. I intervjuer har han hävdat att hans musik formas och påverkas av kontrasterna platserna emellan; den långsamt lunkande vardagen i Österrike och det kreativa Londons hetsiga tempo. När Dummy frågade honom vilket hans favoritalbum från i år är svarade han Deptford Goths alienerade debut Life After Defo. Inget svar hade kunnat förvåna mig mindre (det känns nästan som ett självgott svar, sett till hur mycket de har gemensamt). Känslan är att det är få vid Gloriascenen som tidigare har hört SOHN men det gör litet – hans låtar och hans sorgfyllt pulserade är som skapat för en starkt förstaintryck.

”I died a week ago, there’s nothing left”, betonar han på singeln The Wheel och efteråt vet man inte riktigt om man ska applådera eller snarare visa sin respekt genom tystnad. Han går igenom sina låtar från The Wheel-EPn och den nyligen utgivna singeln Bloodflows från tidigare i år får störst gensvar under de 45 minuterna. I övrigt handlar det om låtar som ännu inte finns tillgängliga för allmänheten. Bland annat den nämnda gitarrbärande hjärtklaffen som han framför halvvägs in. SOHN gör musik som ligger farligt nära den totala inflationen av sovrumsproduktioner men lyckas genom uppenbar multitalang, en ypperlig känsla för gravallvarliga stämningar och ett koncentrerad liveuppenbarelse skjuta sig lagom långt därifrån. Man börjar bli rastlös av att vänta på den där fullängdaren nu.

Foto: Magnus Olsson