I en melodiös protest förkunnar Solange hur verkligheten ser ut för en svart kvinna. Det är kritik mot omvärlden som vävs in i tonerna medan beatsen faller tunga, som fyllda med allvarsamhet. I den stillsamma tornado av känslor som ryms i albumet, där kärlek, ilska och sorg tar lika stor plats, får vi en inblick i Solanges samhälle och medvetande. A Seat at the Table består både av hyllningar och uppläxningar, men framförallt består det av hjärtskärande melodier som förmedlar budskapet.
Solange Knowles har växt med åren som gått sedan True. Om förra EP:n befäste henne som en artist att räkna med, är A Seat at the Table ett helgjutet livsverk. Med inledande Rise träder hon fram som vår tids apostel. Hennes svävande röst guidar mjukt till självrespekt och uppmanar trots sin bräcklighet till lika mycket ”ta ingen skit!” som barndomens Grynet. Solange har fördjupat kampen ytterligare – nya tider kräver nya helgon och amerikanskan blir till en förebild som aldrig riktigt funnits där. Även om det släppts flera album i år med samma tema (Solange är inte ens den enda Knowles som gjort det) adresserar hon rasism på ett helt eget sätt. Hon bokstavligt talat sjunger sig igenom orättvisa och trots lågmäldheten överröstar albumet alla glåpord. Musiken är dock inte lika mycket kritik som den är en stödjande hand, riktad i synnerhet till de svarta kvinnor som är tvungna att genomlida samma kamp. I F.U.B.U. förklaras det simpelt med “Don’t be mad that you can’t sing along / just be glad you got the whole wide world / For us / This shit is for us”.
Den politik som backar upp albumet återfinns i alla texter och framförallt i de sekvenser där viktiga personer i Solanges liv berättar om sina upplevelser som afroamerikaner i USA. Pappa Knowles växte upp som en av de första afroamerikanerna på en segregerad skola och hans skolgång kantades av dödshot och KKK-skyltar. Hans berättelse kan vid första ögonkastet kännas långt borta i tiden, men det är den inte. I perspektiv med dagens polisvåld i USA och med allt som händer i resten av världen, blir det en nödvändig påminnelse om att vi har en lång väg kvar att gå.
Solanges texter lyfts upp av ett tydligt musikaliskt tema, som förhindrar politiken från att helt ta över. Medan ljuden på True gränsade till ren pop får tonerna på A Seat at the Table mer tid att breda ut sig, något som framförallt gynnar sången. Den har gått från att gömma sig bland instrumenten till att bli den självklara huvudakten. Sången styr vägen och kompletteras harmoniskt med de souliga melodier som rör sig på albumet – de fadear in i varandra och bryter sig fria från enskilda låtar. Musiken är så sammansvetsad att tid, rum och andra världsliga saker försvinner från ens medvetande.
Avsaknaden av variation tynger inte ner utan bildar snarare en solid grund för Solanges svävande röst att lysa ifrån. Musikens sparsmakade inredning låter texternas allvar lysa igenom så att vi både förstår och känner. Trots det tunga och allvarliga temat lyckas Solange få skivan att kännas välkomnade – A Seat at the Table blir en fristad att gräva ner sig i när omvärlden blir för hemsk, fastän det hemska är vad albumet handlar om mest av allt.
Att A Seat at the Table har många sidor syns också bland samarbetena på albumet. I krediteringarna hittar vi artister som Kelela, Q-Tip, Sampha och Kelly Rowland. I den hypnotiska Mad svarar hon tillsammans med Lil Wayne på frågan ”Why you always gotta be so mad?” med ”We got a lot to be mad about”, och det behöver inte vara svårare än så. Att den ökände rapparen hjälper henne med detta känns kanske som ett udda val, men det är en av de mest känslofyllda stunderna på albumet. Hans rap tynger ner hennes flyktiga röst och gör att den stannar kvar lite längre. Det gungande beatet skapar en grund för deras två röster att samarbeta på och den smärtsamma texten hugger till, trots att den framförs med en vän omfamning. Waynes verser talar om självmordsförsök och ensamhet och Solange rättfärdigar sin ilska, ännu mer förbannad över att behöva göra det.
A Seat at the Table visar på en total mognad i Solanges artisteri och ett väl avvägt raseri. Texterna och musiken kämpar hela tiden om att få övertaget, och i slutändan balanseras det till perfektion. Även om hennes röst nästan svävar iväg från dig när den rör sig på höjderna, håller sig musiken fast förankrad på jorden likt frostig dimma en tidig vintermorgon. Solange fångar elegant upp en av vår tids mest omtvistade frågor och förklarar den helt på sitt egna vis.