Live
Solange
Way Out West, 10/8 – 2019
Publicerad: 13 augusti 2019 av
Freja Wehrling
När Solange kliver upp på scenen som befolkas av hennes både extremt estetiska band och scenografi är det svårt att inte ha höga förväntningar. När man dessutom sett stjärnan två gånger tidigare bjuda på fantastiska föreställningar, på Roskilde 2017 och årets Primavera, är det nästintill omöjligt. Att hon har byggt upp en artistisk persona större än henne själv känns som en orättvis kommentar att ge, men när denna under konsertens gång ständigt vacklar är det något som skaver. Men det betyder inte nödvändigtvis att Solange Knowles på något sätt är mindre än artisten Solange, det kan bara vara så att hon är redo att iklä sig något nytt.
Efter några minuter av introduktion till hennes karaktäristiska neojazz sätter hon på sig en cowboyhatt till publikens stora jubel, och kör igång med Down With the Clique. Solanges ljuvliga röst rider på de mörka pianotonerna i en blandning som välkomnar natten som stilla sänker sig. Låten ger ett sken av ett parallellt universum, och man får snarare känslan av att man befinner sig på någon slags trippig rymdbar, och inte framför Flamingoscenen där regnet hela tiden hotar med att falla.
Det finns stora förutsättningar för att skapa samma sömlösa känsla som finns på amerikanskans album, även om When I Get Home inte är alls så repetitivt som A Seat at the Table. Denna uteblir dock, både på grund av det senaste släppets kortare låtar och på hennes, trots headlinerstatus, relativt korta spelning. Det är synd, för publiken som trotsat vädret hela dagen för hennes skull hade nog haft tålamod för de drömska musikscenarion som hon annars lyckas skapa på skiva. Under spelningen är artisten mer närvarande än vanligt och det tycks som att den rigida scenpersonlighet hon annars håller hårt på har rum för improvisation denna kväll. Vad konserten kanske hade tjänat mer på hade varit om bandet, som utgör en betydande del av spelningen, också getts samma tillåtelse för spontana solon och andra eskapader.
-
Solange försöker genomgående få upp stämningen hos den trötta Göteborgspubliken, som kanske heller inte förväntat sig mer än att stillsamt gunga med till musiken, men lyckas bara stundvis. Mest drag blir det när hon engagerar utvalda delar av fansen, och särskilt fint blir det i den alltid lika speciella F.U.B.U. Framförallt är det mest låtar från A Seat at the Table som skiner, och trots att hon försöker få igång publiken även under Almeda så går det trögt. Andra takter är det dock när hon innan Cranes in the Sky förklarar att hon vill göra området till en fristad – och lyckas. Det är få låtar som är så mjuka och tillåtande samtidigt som de förmedlar känslan av en kamp. När den avslutas känner man faktiskt början till en sinnesfrid.
Denna avbryts dock redan nästa låt då det vankas dans, och Solange otippat nog tar upp telefonen för att filma publiken som till Losing Yous toner tappar det, om så för en minut. Men, oavsett om hon faktiskt filmade publiken eller gjorde det som en grej för att få upp stämningen så kontrasterar det lite väl mycket mot den annars tillrättalagda stämning som råder. Hon hade inte nödvändigtvis behövt höja stämningen, den fanns redan där, även om den kanske inte var särskilt dansvänlig. Detta blir tydligare mot slutet av spelningen när Things I Imagine, Don’t Touch My Hair och Rise efterföljer varandra. Solange får gärna vara allvarlig och läxa upp samtidigt som hon gör någon av nutidens vackraste musik – det behövs inte så mycket mer än det. Hennes kompromisslöshet och vägran att gå i någon annans fotsteg än sina egna är hennes största styrkor, men på lördagens konsert fick dessvärre dessa kvaliteter kliva åt sidan för en Solange som kanske delvis tröttnat på sina rutiner.