Solen
Emmabodafestivalen, 22/7 – 2015

”FUCK YOU”, till och med i versaler, står det när man vandrar mot Ängen, festivalens största scen. Där spelar Gävlebandet Solen som med albumet Till dom som bryr sig blev en vacker förlängning av 90-talet. Och det är befogat att fråga sig hur många det egentligen är som bryr sig, det svårmod som finns insprängt mellan raderna på ett av fjolårets bästa album står antagligen inte högst i kurs hos gemene festivalbesökare. Men faktum är att den romantiserade bilden av ”indieboda” inte bara är en vacker illusion, det samlas fortfarande tygkassar och rödvinsfyllor framför scenerna. Det är bara det att alla beats lockar stora skaror som gör att poppubliken stundtals glesnar i jämförelse. Solen har dock lyckats, till skillnad från många andra svenska indieband har de etsat sig fast i själen, det sjungs som aldrig förr och sångaren Erik Hillborg brister slutligen ut i ett leende trots att de klyschigt nog målar upp bilden av ”svart och svårt”.

De karga ljudbilderna för tankarna till Eskilstuna, och vad vet jag, men det är antagligen samma storstadskomplex i Gävle nu som Eskilstuna mötte på 90-talet. Faktumet är att småstäder aldrig förändras, på gott och ont. Jag minns själv när min hemstad fick en sushi-restaurang som möttes av förvånade blickar och tidningsrubriker. Det säger något om livet, och en hel del om den frustration som förhoppningsvis leder fram till stor kreativitet. Och det är där Solens gitarrer fungerar som en slägga, mot och för.  De är kraftfulla – men även extremt eleganta som Estelle – en alarmerande singel som klyver allt i sin väg.

Solen står alltså på en äng i Smålands djupa skogar under eftermiddagen och odlar bilden av 90-talets glansdagar, men faktum är att inget har förändrats. Arga gitarrer och svårmod fungerar lika bra för att förföra en publik nu som då (eloge för polotröjorna). Den enda skillnaden är att det är nya trotjänare, Solen är en av dessa.