Som en Gaisvinst

Leonard Cohen

Gamla Ullevi, Göteborg

Betyg: 8/10

Det är när Everybody Knows, innan Leonard Cohen med band drar igång Who by Fire som det för första gången blir tydligt hur vitala de fortfarande är. Då har huvudpersonen själv, 77 är gammal, ändå redan hoppsprungit in på scen under presentationen. Men det är när Javier Mas i en av birollerna stiger fram med sin luta och drar av ett väl inövat men ändå lika ödesmättat solo som det bränner till ordentligt för första gången. Det påminner mig om Gustavo Santaolallas soundtrack till filmen Babel – inte ackordmässigt, men balanserandes på samma förtrollande lina till stämning.

På scen framstår Leonard Cohen som smått orörbar. Men det finns ett par problem med hans stilfulla cirkus. Ser man på sitt turnerande likt en Hem till gården-produktion som helst aldrig får upphöra kan det ju vara bra att skaka om allt vad koncept, struktur och dramaturgi heter någon gång ibland. Så har den arkaiska människoarten vid namn ”erfarna singer/songwriters” aldrig varit så mycket för överraskningar. Leonard Cohen fortsätter plocka samma plantor ur sin odling och klyver fortfarande showen i två delar. Han står ännu en gång i svart kostym och hatt och presenterar alltjämt sina medmusiker lite för många gånger.

Vilken tur för oss att allt det där som redan genomförts så många gånger görs med en ojämförlig dedikation då. Som när Javier Mas från Barcelona blåser in själ i en ung kväll. Alex Bublitchi, violinisten, är från Moldavien. De skönsjungande systrarna Charlie och Hattie Webb kommer från Kent, England och den tredje länken i kören, Sharon Robinson, kan relatera geografiskt till Cohens landskritik i Democracy. Sen har vi en ljudtekniker från Ontario, Kanada också. Alla ger allt de har trots att ingen är purung. Varje ton bärs varsamt fram till lyssnaren. Och Cohen glömmer ingen i sitt musikaliska FN-kollektiv.

Den största tillgången torde ändå vara den vördnadsfulla publiken. Mitt i Bird On The Wire sjunker bandet ned i en konstpaus och man kan höra vinden slå runt Gamla Ullevi. Inte ett rop, inget klappande. Det är vid sidan av How To Dress Wells Ocean Floor For Everything–version i Annedalskyrkan augustis vackraste konserttystnad. Att det på en fotbollsarena aldrig blir i närheten av lika intimt som i en kyrka, vare sig alla har sittplatser eller ej, får vi leva med. Arrangemanget, det första någonsin på Gais hemmaarena, är lite malplacerat men det glöms snart bort när Leonard Cohen håller i trådarna. Ljuset färdas, från avspärrade läktare till honom.

Old Ideas, Cohens bäst säljande skiva genom tiderna, har släppts sedan sist också. Att turnén vilar löst mot den grundpelaren märks inte mycket av men Going Home – aka ”låten där Cohen sjunger om sig själv i tredjeperson” – är faktiskt en av de allra bästa låtarna under kvällen (notera: som är 3,5 timmar lång och innehåller 29 låtar). Ytterligare tre låtar får plats i setlisten men de gör inget större väsen av sig.  Istället är det i vanlig ordning Take This Waltz, Suzanne, Hallelujah, I’m Your Man, First We Take Manhattan etc. som drar ned högst jubel. De låter sjukt nog inte ens uttjatade.

Men det är när Cohen går ner i varv och sätter sig på tronen av brutna gubbar som det sliter på ens hjärta. Kanske är det därför någon i publiken tvingas köras ut med bår precis i inledningen (inte ens din lokala bouleförening har högre medelålder). Famous Blue Raincoat är en påminnelse till parkettpubliken om att man inte alltid kan stå på en stol och dansa fult för det är inte så livet är. Värt halva biljetten. De intensiva spoken word-inramningarna av Coming Back To You och Anthem får en att önska att Cohen pratade mer och sjöng mindre. Trots att hans sanslösa basröst bara verkar finna nya djuphavsnivåer med åren.

Efteråt, vid övergångsstället där hysteriska DIY-merchare säljer genomfula t-shirts, säger en man till sitt sällskap att känslan är densamma som att gå hem efter en Gaisvinst. En liknelse så god som någon. Det händer sällan och även om det är en kamp, även om det finns saker att anmärka på, så går man hem med insikten att man varit med om någonting väldigt speciellt. Och att det kan nog dröja ett tag tills det sker igen.