… som heroin rakt in i blodet

Kvällens mest efterlängtade spelning, är också kvällens bästa. När skynket faller till tonerna av inledande Utan dina andetag, inleds en spelning jag sent kommer glömma. Mäktigt är ordet. Och man ser hur Jocke Berg utstålar pondus när han är allsångsledare för kvällen. Han hänför publiken på ett sätt bara Kent kan, det finns inte ord. Magi.Nya skivan En plats i solen har gjort Kent hetare än någonsin och vi är många som vill ha en dos äkta Eskilstunaångest. Det är som heroin rakt in i blodet.

Det är en kavalkad av hits, och troligen en av deras bättre setlists jag varit med om. Redan som tredje låt hör vi nya Skisser för sommaren som sedan följs utav Socker, Musik Non Stop och Töntarna. Det är storslaget. Jocke Berg är ett ess, hans ödmjukhet inför publiken och hans väl genomtänkta mellansnack får publiken att jubla. Trots två mer eller mindre elektroniska plattor får vi även höra gnisslande gitarrer i och med låten Ingenting någonsin. Det hela andas Depeche Mode, The Cure och The Smiths på en och samma gång. För vad passar bättre än att varva gnisslande gitarrer, tunga synthslingor och en hes röst? Inget.

747 lyfter i slutskedet, och jag ser tårarna rinna, jag ser tändarna i mörkret, jag hör hur målbrottsröster sjunger, och ser hur anorektiskapopkroppar tränger sig för att få mer utav Kent. Trots alla hits, och trots alla allsånger är det ändå en b-sida som lämnar störst avtryck. Det är deras sorgligaste låt som Jocke själv beskriver M, vilken handlar om folksjundomen cancer som får många att fälla en och annan tår.

Avslutningen vet ni redan, det är ingen låt om en man i en vit hatt som Jocke säger innan han formar läpparna och sjunger ”En bänkrad i en rastlös sen april”. Resten kan ni. Det här var min bästa konsert med Kent.