Sommarens sista suck

Annika Norlin beskrev årets avslutning på festivalsommaren bättre än alla andra; sommarens sista suck. Det är minnena från Popaganda vi tar med oss när den kyliga höstluften möter oss i tunnelbaneuppgångarna. Den snåla blåsten som tränger sig på, och till och med igenom jackorna är snart här. Varma sommardagar är snart enbart närvarande i dagdrömmandet till en resekatalog, där du fastnat framför Thailands kritvita stränder som får för dig att det är dags att ”hitta sig själv” genom en sista minuten resa. De där dofterna, de där leendena, de där svettdropparna, de där glädjetårarna vi såg omkring oss under Popaganda, är också de som kommer lysa upp höstmörkret när du inser att CSN inte räcker till mer än 45 koppar kaffe på Espresso House. Plötsligt känns allt långt borta, förutom diskberget som växer.

Som ett sista andetag, och en förlängning av högsommaren lyckades man pricka in solens värmande strålar i dagarna två. Trots regntunga moln lyckades Lugerkontoret trolla fram solen. Är det bokningsbolagets ständiga ess i rockärmen? Som en triumf av segerns sötma, eller är det ryska väderplan som bombar molnen?

I skrivande stund är scenerna snart nerplockade, och langosvagnen stängd för denna gång. Det enda som består är minnena, de varar för evigt.

Skrikande BD-fans väller fram på näthinnan, som annars fokuserar på årets dragplåster, Arcade Fire. De kom, sågs och segrade, och infriade alla förväntningar, trots att de var skyhögt ställda.  Och kanske sparade vi det bästa till sist?

13 festivaler, och över 200 spelningar senare, har jag fortfarande inte svaret. Men jag är inte mättad, trots att conversen är nötta till max, och att jeansen fått ge vika. Det är som en drog, och jag är beroende. En kick till, snälla, en kick till.

Stockholms största popfest bjöd på popkärlek i massor. Poppärlor avlöste varandra, och i slutet av spelningen med Säkert! inträffade ett frieri i publikhavet. Senast jag var med om något liknande var under Lalehs konsert på Arvikafestivalen 2006.

Att Henrik Berggren gick till final i rundpingisen på Strand i fredags är kanske årets ögonblick. Det säger allt och inget, på en och samma gång, precis som alla andra återblickar från årets festivalsommar. Lika givet som Siesta har blivit för startskottet på festivalsommaren har Popaganda intagit positionen som dess avslutare. Vi sätter punkt här och nu. Popaganda kramade ur det sista ur festivalsommaren, nu är det dags för höstens fullspäckade schema där föreläsningar kommer varvas med konserter. Var så säker, varje konserthöst, är den bästa någonsin.

P.S. Vi förlänger festivalsommaren med Berlin Festival om tio dagar, alternativt inleder festivalhösten.