När Sonjagon släppte sin debutskiva Arches skrev PM Jönsson i sin Sonicrecension att de var ett av de stora framtidshoppen enligt den svenska musikbranschen. Jag förstod aldrig riktigt vad han fick det där ifrån. Det kanske stämde, det han skrev, alla kanske faktiskt pratade om Sonjagon för fyra år sedan. Men min känsla är att det numera nästan bara är vi på Festivalrykten som uppmärksammar Stockholmstrion.
Det här är förstås ingen kritik mot Sonjagon, det är heller inte min direkta mening att ägna en positiv text till att konstatera att de aldrig varit vad de förtjänar att vara. Men jag har sällan sett ett band försvinna lika plötsligt som de introducerades – för att sedan åter dyka upp på radarn. Det gör att de startar i en brant uppförsbacke den här gången. I samband med nya alstret I Am Terra The Earth har Sonjagon blivit ett i raden av alla mycket talangfulla och kompromisslösa svenska band som släpper musik på fina DIY-etiketter (i det här fallet Kvalität).
I själva verket förtjänar Sonjagon att göra supportturnéer till riktigt stora akter. Göra tre veckor långa Europaturnéer på egen hand spelandes i klubblokaler. Att få fyror i DN och SvD, trackreviews av Gondor eller Below The Sea i Pitchfork, plockas upp av The Fader, få sin musik länkad av typ historiekännarna The Horrors på Facebook och kanske debutera nån av sina låtar i Nyhetsmorgon. Det är bara exempel på rak arm. Men för tillfället verkar de inte sitta med den lotten i handen.
Nu när deras nya EP är här får vi väl avvakta och se.
I Am Terra The Earth har motsvarigheter till debutens höga vrål We Are Coming Over Tonight (Gondor), till jagande stycken som The Lighthouse (Racketeering Ends) och till raffinerade Aristocrat (I Am Terra The Earth). Och även om melodierna inte är riktigt lika starka som på den brinnande förstagiven är känslan fortfarande överhängande. Den är nästan berusad. Jacob Stenberg – en av Sveriges mest fascinerande vokalister – slår knut på sig själv gång på gång; som om hans röst vilset raglade mot en horisont. Alltid i takt till Jacob Douglas frenetiskt hamrande trumslag och Hugo Johanssons melankoliska gitarr. Sonjagon skapar en trasig, gränslös alternativrock som i övrigt knappt existerar i Sverige.
I den instrumentala uppbyggnaden till Racketeering Ends befinner sig Sonjagon flera meter upp i luften, svävande högt över den svenska musikbranschen och dess nuvarande fokus. Vid tillfällen som dessa kan man mest hoppas att de senare snart lyfter blicken uppåt.