SOPHIE
Sónar Stockholm, 14/2 – 2015

Omslagsbilderna till Sophies släppta låtar är en träffsäker grafisk representation av soundet på dem. De föreställer glänsande släta rutschkanor i klara färger, lika tydligt digitalt skapade som musiken. Det som gör Sophie så intressant, bortsett från svischande syntar, blinkande färger och barnsligt enkla melodier, är hur hen ständigt håller sig i denna digitala, kemiska värld. Där befinner musiken sig i någon slags anti-soul och med det menar jag att det absolut är en själ nedlagd i den, men samtidigt är resultatet så avskalat från mänskliga värden och allt det vi brukar förknippa med soul att det bara blir skevt.

Eftersom jag lyssnat igenom “Sophies” DJ-set från Boiler Room förra sommaren (det är inte samma person som står bakom DJ-bordet i Stockholm) så många gånger att jag i princip kan det utantill, har jag på förhand en väldigt tydlig bild av vad kvällens spelning på Sónar ska vara. Jag har hört alla låtar och remixer och överallt finns samma halkiga pop som kommit att beteckna genren bubblegum bass, som Sophie är det ledande namnet inom. Av denna anledning är det förvånande att hen håller sig till en annan sorts musik genom stora delar av spelningen.

Även om det är strösslat med en del skimrande bubblegum bass-syntar så spelas det musik som snarare lutar åt trap/wonky-hållet. Borta är den tjackade Mimmi Pigg-röst som ligger i förgrunden för Sophies singlar, i stället är det mesta instrumentalt. Det är annorlunda – ja. Unikt – kanske, men inte lika intressant som hens “vanliga” musik. Ibland påbörjas flera låtar med ett löfte som aldrig infrias, såsom den som inleds med “get to the club at 2 a.m.”, men som efter många loopar aldrig fortsätter med “I’m gonna bang loads of men” som den gjorde under Boiler Room-setet. Det är synd, för den musik som i stället får ta plats kan inte fylla ut skorna.

Men de sista 20 minuterna består helt och hållet av det som bara skymtats tidigare under setet: ren och skär Sophie. Det är mjukt, det är hårt, det är queer. Avslutar gör Hard, som först ackompanjeras av en syntslinga i stil med ATCs Around the World (La La La La La) och sedan bryter ut i det kaos av klonkande metalliska ljud som finns i studioversionen. Som DJ är Sophie skicklig och annorlunda, men får gärna hålla sig till den kemiska anti-soul som kommit att bli hens kännetecken. Instrumental trap var inte vad vi kom hit för.