Sparks förtrollade i Malmö
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Sparks

Moriska Paviljongen

Betyg: 9/10

Bröderna Ron och Russel Mael, mer kända som Sparks spelade på Moriska Paviljongen i Malmö.

Sparks bildades 1971 och har sedan dess släppt 22 album. Ron är född 1945 – samma år som kriget tog slut och lillebror Russel tre år senare. Så enligt papperna ska detta vara två äldre herrar på väg mot 70. På scenen ser vi något helt annat. Ron ser i princip ut som han alltid gjort och kommer förmodligen att se likadan ut när han fyller 90. Russel, välklädd som få i kavaj och golfbyxor, ser inte ut att vara en dag äldre än 50 och tar för sig på scenen som en 25-åring. Sparks sätter med andra ord  fingret på uttrycket –  ålder är bara en siffra.

Efter en fin uppvärmning med en hel del Sparks av kvällens DJ:s Martin Theander och Eddie Bengtsson slår klockan halv tio och musiken stängs av. På scenen ikväll står en synt och en mikrofon. Ron gör blygsam entré och sätter sig vid synten och bjuder oss på en instrumental medley av både gamla och nya låtar. Hospitality On Parade blir kvällens första låt och Russel sätter varenda ton. Utan att överdiva så låter det i positiv bemärkelse precis som på albumet Indescreet från 1975, nu 37 år senare.

Jag hade förväntat mig en äldre och välklädd publik och blir förvånad när jag ser hur pass blandad den är. Allt från dansande 20-åringar till rödvinssmuttande 60-åringar befinner sig i lokalen. Russel trollbinder oss och studsar som en boxare över hela scenen. Ron sitter i vanlig ordning helt stilla vid sin synt och blickar ut i lokalen. Scenen är utan några påklistrade konstigheter i Sparks händer.

Den välfyllda Moriska Paviljongen blir bjuden på låtar från alla decennier och det är otroligt svårt att välja ut några guldkorn då varje låt berör. Hits som This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us och The Number One Song In Heaven blandas genomtänkt med låtar från 2000-talet. Sparks är vana vid att ha band eller till och med symfoniorkester i ryggen men står den här gången själva och det är beundransvärt hur man lyckas föra gamla discolåtar till nytt intimt format. Enda gången jag känner avsaknad av uppbackning är under My Baby’s Taking Me Home som på albumet byggs upp och exploderar mot slutet. Nu blir den aningen enformig.

Kvällens för mig mest oväntade låt är I Am Ingmar Bergman, från albumet The Seduction Of Ingmar Bergman (en musikal som Sparks gjorde på uppdrag av Radioteatern och Sveriges Radio) som Ron iförd svart regissörsbasker klockrent framför, exklusivt i Sverige. En alldeles briljant blandning av humor och allvar och det är väl någonstans där Sparks ständigt befinner sig med låtar som exempelvis Suburban Homeboy och I Married Myself varav vi tyvärr aldrig fick uppleva den sistnämnda igår. Det är vackert och sarkastiskt samtidigt som det, framförallt live, kan bli lika stämningsfullt och obehagligt som en scen ur en David Lynch-film och jag vet inte riktigt vart jag har dem.

Kvällen avslutas med When Do I Get To Sing ”My Way” och bröderna tackar ödmjukt innan de försvinner bakom den röda ridån. Publiken visar uppskattning tillbaka och klappar och stampar i takt tills bandet kommer in på scenen igen. The Number One Song In Heaven och Beat The Clock blir extranummer tillsammans med låten med samma namn som turnén – Two Hands One Mouth som lagom kaxigt handlar om att Sparks bara behöver två händer och en mun för att tillfredsställa sin publik. Och visst är det så att bröderna hanterar tvåsamheten alldeles utmärkt och bevisar att de inte är beroende av någon annan än just varandra.

 

Foto: Filip Beijer