Special: Dans Dakar 2014

Jag har besökt samtliga upplagor av Dans Dakar, sedan de drog igång 2011. Ambitionen har alltid varit densamma: att skapa Stockholms bästa elektroniska festival. Man har tidigare år ofta delat datum med den tidigare ganska rejält mycket Svenne-housigare festivalen Summerburst. Detta har spelat mindre roll, då Summerburst (som haft David Guetta som headliner varje år) onekligen lockar en annan typ av publik än Dans Dakar. Visst är det elektroniskt på båda håll, men det är också rätt stor skillnad på The Prodigy och Dada Life, Justice och Avicii eller Sebastian Ingrosso och Boys Noize. Förutom någon enstaka bokning per år (Eric Prydz, Rebecca & Fiona, Maskinen) har de båda festivalerna ganska lite gemensamt. För de flesta har det inte handlat om ett val mellan de båda, utan snarare om man vill gå eller ej.

Det var tidigare det. Från och med i år är Stureplansgruppen ny arrangör av Dans Dakar (tillsammans med Monstera), det vill säga samma företag som står bakom just Summerburst. Förutom den stora nyheten i form av nytt område på Riddarholmen (mer om det senare) har bokningarna också tagit lite av en ny riktning. Skrillex, Zedd och Die Antwoord är absolut inga dåliga namn – men det är knappast några jag på förhand hade gissat att festivalen skulle ro hem. Den nya arrangören presenterar sig både i form av en större bokningsbudget och att de stora namnen nu kanske är något mer mainstream. Det syns och märks på publiken. Flera av Summerbursts besökare från början av sommaren är förmodligen också här.Den andra stora nyheten är givetvis området. Festivalen har flyttat från det lummiga område man ockuperade utanför univeristetsområdet till Riddarholmen. Skogsdungarna har bytts mot stenhus och kyrkor, gräset mot kullersten och det känns lite som festivalen tappat en del av sin själ. Om Dans Dakar tidigare var en stadsfestival är det nu en cityfestival, och det utan dess like. Mer centralt än så här är det svårt att komma i Stockholm. Just kullerstenen (och asfalten) är ett av de större problemen: det är förmodligen bland det sämsta underlaget du kan ha framför en festivalscen. Extra otacksamt blir det när musiken är såpass dansant. Efter Zedd, Kygo (ingående recension här) och halva Buraka Som Sistema är mina annars rätt festivalvana fötter ganska ömmande och jag söker med ögonen efter sittplatser.Där är nästa problem: just sittplatser är det väldigt begränsat med. Ölområdena är ofta nästan överfulla, och området i sig känns när majoriteten av besökarna börjat trilla in på tok för litet. Förutom sittplatser saknar jag den skugga det alltid gick att finna bland träden kring universitetet, här är det nästan obarmhärtigt varmt var du än vänder blicken. Så som solen står lyckas stenhusen bidra med minsta möjliga mängd skugga. De lyckas bättre med att reflektera ljudet: ett ganska genomgående tema på flera av spelningarna är att ljudet upplevs mer eller mindre skränigt, såvida du inte står på de absolut främsta raderna. Brisen från Riddarfjärden fläktar inte nog, och att bara ha en vattenstation (eller ett fåtal, jag och mitt sällskap lyckas i alla bara hitta en) på en festival för nära 9000 besökare borde vara på gränsen till olagligt.

Således söker sig många in i de tidigare nämnda barområdena, där köerna för det mesta (trängseln till trots) är relativt överkomliga. Detsamma går tyvärr inte att säga om matställena. Med bara fem foodtrucks i sann Stockholmsanda dröjer det inte många minuter innan köerna ringlar sig sig långa över området. Att den vegetariska maten i flera av dem dessutom tar slut bara efter ett par timmar gör inte upplevelsen bättre. Efter ha stått och stampat i dryga halvtimmen ger jag till slut upp, lämnar området och inhandlar kvällens middag från ett hål-i-väggen ett par minuters promenad bort i Gamla stan.Jag återvänder lagom till The Glitch Mob, som inte riktigt lever upp till sin fulla potential. Stämningen på området är nu också lite smått irriterad (köer och obarmhärtig värme gör ingen glad), även om de flesta håller god min och fokuserar på det centrala: musiken. Med bokningar som Karin Park, Heidi och Carl Craig är det fel att säga att festivalen har tappat sin fingertoppskänsla. Det finns gott om artister att se, även om krocken Basement Jaxx vs. Die Antwoord känns en smula omotiverad. Jag väljer brittisk big beat framför framför sydafrikansk hip hop, ett val som en del av mig ångrar när jag inser hur vrickad en spelning med de senare kan vara. Med det sagt gör inte den äldre duon av de två en dålig spelning, utan levererar ett kanske något oortodoxt men ändå snyggt DJ-set.

Likt maten sinar även alkoholen fram emot kvällen: innan Skrillex går på är all alkohol på området (VIP-området undantaget) helt slut. Det är övergår mitt förstånd hur en festival av den här kalibern med de här förhållandevis erfarna arrangörerna kan göra en sådan miss. Sådana barnsjukdomar är något jag skulle kunna acceptera av en förstagångsarrangör, men inte av några med ett par år på nacken. 2013 hände i princip samma sak, vilket får en att ifrågasätta hur väl ledningen utvärderade förra årets tillställning.Festivalens största namn Skrillex har en generös speltid på en och en halv timme, och publikhavet växer allteftersom spelningen fortgår. Det är dock ibland svårt att avgöra om personen bredvid mig dansar till ännu ett av de otaliga dubstepdroppen eller bara vill lämna området. Den nästa i raden av planeringsmissar består i av att den enda in- och utgången är belägen precis vid den största scenen, Kyrkan. De som kommer från de mindre scenerna tvingas därmed mosa sig igenom en publik som har hela sin uppmärksamhet riktad mot scenen. Med tanke på det bristande utrymmet är det ingen angenäm upplevelse för någon av parterna.

Att festivalen nu slutar vid 23:00, istället för 03:00 är också något som känns lite tråkigt. Om det är flytten till ett mer centralt område som strular till det med tillstånd så känns det som ytterligare en anledning till att överväga att bege sig utanför tullarna igen. Visst – de flesta stadsfestivaler har idag en sluttid innan midnatt, men det känns onekligen som ett nerköp för Dans Dakar. Elektronisk musik – där ljusshowen är viktig – gör sig ofta bättre i mörker. Det går att argumentera för att en tidigare sluttid öppnar för fler efterfester på diverse klubbar: något Way Out West gör där de förlägger minst lika många band på klubbar runt om i Göteborg som i Slottsskogen. Den vägen är kanske inte den optimala, men en satsning i samma nivå som Popaganda har i år känns rimlig. I år var informationen om var, när och hur efterfesterna skulle genomföras oklart fram tills några timmar innan ställena öppnar. Det funkar inte riktigt.Nu är den här texten kanske övervägande negativ, men det som skulle bli Dans Dakar 2.0 hamnade mer runt 1.5. Personligen ser jag gärna att festivalen flyttar tillbaka till sitt gamla område, men oavsett så är det viktigt att festivalen nu faktiskt lägger tid på utvärderingen. Dans Dakar var på det stora hela väldigt lyckat, men de (flera lättåtgärdade och därmed fruktansvärt onödiga) problemen listade i texten hindrar upplevelsen till att nå den potential som festivalen bevisligen har. Jag återvänder gärna nästa år, oavsett plats, men vill man på riktigt bli Stockholms elektroniska Mekka krävs det en del förändringar för framtiden.