Special: Erlend Øye i Kroatien

Jag sitter ute på den soldränkta terrassen, äter frukost och blickar ut över Hvars hamn tillsammans med min vän Joe. Det är första dagen av den kroatiska festivalen FOR, som redan under starten förra året beskrevs som en lyxfestival, ett epitet som fortsatt marknadsföras. Vi var där förra året och vi är tillbaka i år. En person som inte var där förra året, men som pilar runt på den lilla ön i år, är den norska musikern Erlend Øye. Han bor på samma hotell som oss och försöker denna morgonen förtvivlat hitta en helig plats där hans dator kan koppla upp till wi-fi:et. Han springer fram och tillbaka mellan bordet med sin dator i handen, balanserar laptopen på räcket mot hamnen för att se om det hjälper. Den brottningsmatchen slutar som så många gånger förr på semestern – med en uppgiven blick och en realisation om att det kanske är dags att koncentrera sig på det som istället finns tillgängligt.

Erlend äter frukost med oss den morgonen. Pratar om den Reykjavík-inspelade soloskiva som släpps i september, om hur mycket han föredrar musikscenen i städer som sin hemstad Bergen och Göteborg framför Stockholm och Oslo, om hur han tröttnar och behöver ändra, byta saker som omgivning (nu: Sicilien) och musikmiljö (nu: solo). Han är en av de mest eftertänksamma människor jag pratat med; kan efter en fråga sitta tyst i fem-tio sekunder och titta rakt ut i luften innan han tar ton. Vid mer än ett tillfälle tror jag han inte har hört vad jag sagt men precis när man ska påpeka detta inleder han en mening som verkar glasklart uttänkt.

Erlend Øye har varit en centralfigur i Kings of Convenience och The Whitest Boy Alive, samarbetat med Röyksopp och fortsätter just nu längs med den personliga stig som han inledde 2003 med Unrest. Till FOR Festival är han däremot bokad som musikalisk historielärare. History Of Music kallas det paket som Øye har framfört vid ett fåtal exklusiva tillfällen tidigare. I schemat står det att han ska spela under sex timmars tid, vi gissar att det inte stämmer eftersom hans fingrar skulle slitas sönder, och huvudpersonen verkar själv lite förvirrad över detta faktum så här morgonen dagen innan.


På förmiddagen 24 timmar senare åker vi taxibåt ut till ön Jerolim, som ligger fem minuter bort. Vanligtvis är stället fyllt av nudister med flera stränder för det avklädda syftet. Även i dag är några tappra frihetskämpar på plats men eftersom ön upptas av FORs öppna förfest blir de snabbt utnumrerade av festivalbesökare med mönstertäckta shorts, kepsar och t-shirts. De som väl stannar när horden väller in, ovetandes om vad som är på väg att ske, får så småningom ett av sitt livs stora överraskningar.

Klaxons och Mark Ronson står bakom dj-båset som provisoriskt satts upp strax över stranden vid viken. De spelar tidlös disco samtidigt som folk badar, käkar, solar eller smygtittar på Keira Knightley som sitter vid ett bord tillsammans med en rad dj:s och artister som spelar på festivalen.

Erlend själv försvinner snart från stranden och traskar iväg på upptäcksfärd runt ön. Han är tillbaka lagom till sitt set runt 17-tiden. Upplägget är väldigt enkelt. En stubbe med en kudde på är placerad mitt på stranden, ett parasoll står bredvid och en mickstativ vakar framför. På kudden sätter sig Erlend med sin gitarr, börjar trippa på tå genom musikhistorien med start i 60-talet. Bob Dylan (Don’t Think Twice, It’s Alright). The Beatles (Norwegian Wood). The Smiths (Ask). Fleetwood Mac (Dreams). Big Star (Thirteen). Och flera andra. Är det något man kan anklaga honom för är det att han inte direkt förmår sig att se historien från ett annorlunda perspektiv. Det är nästan uteslutande män som tolkas – jag hade gärna sett honom försöka ge sig på låtar av till exempel Tracy Chapman eller Nina Simone. Det är en genomgång av vad han själv inspirerats och lyssnat på, så kritiken riktar sig snarare mot det konkreta namn konserten givits.

Men få hade kunnat göra det Erlend gör den här eftermiddagen. Han lyckas med sin väna röst tysta även de på stranden som inte kommit dit för att lyssna, vandrar åren framåt genom att hela tiden koppla in egna historier om sitt liv. Han talar om hur hans skepticism gentemot The Smiths försvann under tiden han jobbade i affär i London och tvingades höra musiken varje dag på grund av ägarens intresse. ”I was more a fan of The Cure”.

Till slut, framåt 90-talet, glider han sömlöst över i sin egen musikhistoria och spelar Poor Leno, 1517, I Don’t Know What I Can Save You From och sin senaste singel, den italienska La Prima Estate. Så är vi framme vid avslutet. Erlend tar upp situationen morgonen dessförinnan, när han förgäves försökt finna tillgång till internet på vårt hotell. Berättar att det var för att kunna ladda ner masterversionen av sin nya singel som precis har anlänt. Han verkar ha funnit ett sätt efter frukosten, för efter att ha sagt det lägger han ned gitarren, konstaterar att vi tillsammans ska lyssna på den nedladdade låten istället för att han ska spela den live. För att det är så man ofta gör numera.

Han kryssar mellan folkgrupperna i sanden mot dj-båset, med allas blickar mot sig, trycker play på en Macbook och en ljuvligt livsbejakande discolåt puttrar igång. Erlend vänder sig åter mot alla oss som sitter och börjar med yviga dansrörelser mima låten och titta person för person i ögonen. Så händer det mest oväntade under en redan surrealistisk eftermiddag: han börjar långsamt röra sig ned mot vattnet och vinkar att andra ska följa efter. Snart befinner han sig, med kläderna på, i vattnet, och efter följer människa efter människa. Viken fylls av badande människor som vattendansar till Erlends nya singel. Det är ett närmast andligt ögonblick, ett tillfälle som definierar ordet unikt.

Jag simmar ut till honom, säger att jag trodde att han skulle spela Homesick efter att ha talat om sin flytt till Italien. Han skrattar och säger att den borde kommit efter hans London-utläggning i så fall. Sen lägger han sig flytande på rygg och riktar blicken mot himlen. Runt honom skvätter folk vatten på varandra. På väg hem från ön spelar han ytterligare två låtar, i motorbåten. De kommande dagarna ser man honom mest gå runt, leendes, och prata med besökare, som om han vore en representant för festivalen. Erlend Øye verkar befinna sig i ett helt eget tankeuniversum – men väldigt tillfreds med marken hans fötter står på.